Luther har en slogan som vi behöver i dessa dagar

I pandemins skugga blir ett tidlöst bristtillstånd extra tydligt – vi behöver nåd och frid. Låt oss tillönska andra "nåd och frid", som Martin Luther gjorde. Och själva be om det.

Nåd och frid är två kyrkliga storord. De kännetecknar sådant som vi människor ofta tar för givet så länge vi har det. Nådens gåva att leva, att ha hälsan, att bo i ett samhälle som fungerar. Friden som är lugnet, stillheten och närvaron av Guds ande.

Men i pandemins tid blir det självklara satt på undantag. Mycket av stämningen präglas istället av onåd och ofrid: den ödesmättade atmosfären i presskonferensernas liturgi, den overkliga känslan av ett samhälle som stänger ner, de tomma hyllorna på Ica.

Det finns också glädjande tecken på att samhället står starkt och förenas i kristider. Finansministern tackar oppositionen för gott samarbete kring den unika krisbudgeten. Och många företag som slåss för sin överlevnad verkar ändå beredda att bidra med den hjälp de kan.

Ändå känns det som att systemen i grunden vacklar. Ordentligt. Och det är väl sällan – åtminstone i modern tid – som Litanians ord har känts så aktuella i prövande fastetid som i år: ”för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. Bevara oss, milde Herre Gud.”

Nåd och frid är en reformatorisk slogan. Ett utrop och upprop. Också i prövningen.

I samband med reformationsjubileet 2017 kom Carl Axel Aurelius och Steffen Kjeldgaard-Pedersens biografi över Martin Luther, där han tecknades i ljuset av sina brev. Boken heter Nåd och frid i Kristus! (Verbum 2017) eftersom detta var den hälsningsfras Luther använde i sina brev.

Då som nu befann man sig i ett skede när samhällets grundvalar vacklade, delvis beroende på pestens härjningar.

Oavsett ärende, oberoende adressat, oavhängigt historisk situation – hälsningen var det reformatoriska utropet och uppropet: Nåd och frid! Som en tillönskan och som en bön. Det kan vi ta efter i den tid som är vår. Att för oss själva och varandra önska och be om nåd och frid.

Hur ska jag finna en nådig Gud?, brukar beskrivas som Luthers huvudfråga. Men frågan var snarare för-reformatorisk, menar författarna. Då som nu befann man sig i ett skede när samhällets grundvalar vacklade, delvis beroende på pestens härjningar. ”Det genuint reformatoriska ligger inte i frågan, utan i det svar som Luther finner på frågan, ett svar där förhållandet mellan Gud och människa bestäms på ett helt nytt sätt.”

Finns några reformatoriska svar eller förhållningssätt på vår tids frågor? Luthers svar var naturligtvis mångfacetterat. Delar av det fångas i hans syn på vikten av kallelse och ansvar. De goda gärningarna är dock avgörande för vår nästas skull, snarare än för vår salighets skull. Vi är beroende av varandra – vi är varandras dagliga bröd – för att samhället ska kunna bevaras och bestå, vilket blir tydligt i dagar som våra.

En annan del av svaret märks i de allra sista ord som Martin Luther författar. Vid hans död fann man en papperslapp på vilken han skrivit: ”Vi är tiggare, det är sant”. Aurelius och Kjeldgaard-Pedersen skriver: ”Det var inte sentimentalt menat, utan […] ett nyktert konstaterande” om att Bibelns rikedom, precis som livet i stort, är storheter som människan ”bara kan förhålla sig mottagande till”. Sådant mottagande är nåd.

Vad friden anbelangar finns ett citat som ofta tillskrivs Luther, men vars autenticitet är ifrågasatt: ”Om än världen skulle gå under i morgon, skulle jag i dag ändå plantera mitt äppelträd”. Citatet är lutherskt även om Luther själv kanske aldrig uttalat orden. Det visar på frid och tillit mitt i ofrid och osäkerhet: att, trots allt, göra vad man kan där man står. Också ett förhållningssätt att tillönska varandra och att be om.

Nåd och frid!

Taggar:

Corona

Jonas Eek

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift