Jonas om Jesus

Hela bussen får lyssna, vare sig vi vill eller inte.
Samma kväll ska Jonas prata om Jesus och i Uppsala domkyrka. Vid nattvardsgudstjänsten en timme innan är vi några hundra som redan tagit plats. När organisten drar igång psalm 47, Namnet framför andra namn är Jesus, spritter det till i bänkraderna. Tidigare var psalmsången knappt hörbar, nu brusar den fram.

En ständig ström av vana och uppenbart ovana besökare fortsätter att strömma in. Folk slår sig ner på golvet, står vid pelarna och sätter sig runt altarringen.
– Det är viktigt att få byta Jesusbilder med varandra, förklarar domprost Tuulikki Koivunen Bylund när hon slår an tonen för kvällen.
Så står Jonas Gardell nedanför högaltaret. I en mörkgrå tröja och ljusgrå byxor. Ställde han sig mot en av de katedralens grå stenpelare skulle han försvinna.
Det är alldeles tyst. Jonas börjar lite trevande. Det är premiär för hans föreläsningsturné. Så tar det sig. Efter en stund släpper han både sin bok och manus.
– Hänger ni med, frågar han flera gånger. Det här är ett svårt föredrag.
Men ju längre timmen går desto mer förvandlas föredraget i något som liknar en god predikan.

Femtonåringen vid min sida lyssnar allt intensivare. Bilden av Jesus som en tandlös analfabet och i förtid åldrad ”bonnig typ” från Gallilien passerar mest i en bisats.
– Tro inte allt jag säger, tänk själva, upprepar Jonas flera gånger.
Efter en och en halvtimme lämnar vi kyrkan. Det är förmodligen den mest Jesuscentrerade ”predikan” jag hört och absolut den längsta. Skulle kyrkans budskap vara ute i vår tid?
Tror inte det.

DT