Ledare
Kyrkan är varken partipolitisk eller opolitisk
Drömmen om kyrkan som en neutral sfär är inte bara befängd. Den är farlig.
Detta är en ledare i Kyrkans tidning. Ledarsidan är oberoende och partipolitiskt obunden.
I söndags firade jag högmässa i Luleå domkyrka. Ett hundratal (!) gudstjänstfirare hade tagit sig ut i 28 minusgrader en, om man får vara krass, rätt oansenlig söndag efter trettondagen.
En av dem var minister. På plats som privatperson, naturligtvis. Men ingen går till kyrkan som en helt privat varelse. Där är vi alla lika vanliga och lika dödliga. Själar och kroppar, bundna till både himmel och jord. En minister liksom jag påverkas av att fira gudstjänst. Mässan gör något med med blicken på en själv och världen.
På så sätt är kyrkan till sitt innersta väsen politisk.
Svenska kyrkans påstådda vänstervridning har än en gång blivit föremål för debatt efter att högerdebattören Henrik Jönsson gick i julotta och efteråt förklarade på sin Facebook-sida att han där tvingades genomlida en "banalt politiskt mästrande" predikan.
Henrik Jönsson var där. Det var inte jag. På så sätt har han en rätt att tycka till om predikan som jag själv saknar. Och visst har jag lyssnat på predikningar som varit politiska, men grunda, till den grad att den teologiska fördjupningen gått förlorad. Men att en präst nämner krig och världsbrand är i sig inget bevis på att predikan inte skulle hålla måttet.
Men så gäller debatten inte predikan i sig. Jönssons smutskastning är inget välvilligt försök att påverka Svenska kyrkans diakonala prioriteringar som de tar sig uttryck ord eller handling. Den är del av en etablissemangs-kritik som blivit vanligare vartefter högerpopulismen blivit rumsren.
I Jönssons Sverige är public service och Svenska kyrkan lika goda kålsupare, lika vänsterpräglade intresseorganisationer.
Men den "rena" moralfilosofi som Jönsson avkräver kyrkan är en illusion. Jesus gav liknelser för att göra denna värld begriplig och låta oss ana något om den som komma skall. Han använde däremot inte metaforer för att han nöjde sig med abstraktioner.
På samma sätt kan en präst vare sig predika partipolitik eller uppträda som grå tjänsteman. Prästen finns där för att påminna om varje kristens politiska uppdrag. Att i allt sträva efter att handling och bön ska bli ett.
Att gå i gudstjänst är i bästa fall en inkörsport till tyngre droger. Den som kommer för en stilla stund återvänder inte nästa söndag om där inte finns något mer. Folkkyrkan ska vara öppen, tröskeln låg, men har misslyckats med sitt uppdrag om den inte också lämnar de samlade med en aning om att här finns något som håller att bygga ett liv på.
Inte ett privatliv. Ett liv i Guds tjänst i världen. Ett liv som ordets görare, inte bara dess hörare.
Teologen och författaren Tomáš Halík varnar för en kyrka som fryser till is i sin strävan efter att inte väcka anstöt. Kyrkan riskerar att bli till ett mausoleum, skriver han i Morgondagens kristendom, när den präglas mer av sin historicitet än handling.
Framlidna biskopen Martin Lönnebo, främst ihågkommen för att sänka trösklarna till den kristna tron genom folkliga uttryck som ljusbäraren och frälsarkransen, menade också att kyrkan inte får stanna vid att vara en förmedlare av upplevelser av transcendens. Lönnebos kyrkosyn är tydlig: Det är inte kyrkans uppdrag att vara en borg utan en öppning mot världen.
Det är en prekär uppgift att tillämpa evangeliet i vår tid och samtidigt inte uppröra någon. I synnerhet i ett samhällsklimat där frågor om människans och skapelsens värdighet politiserats så till den grad att det betraktas som ett politiskt ställningstagande att ens nämna kriserna vid namn.
Men drömmen om kyrkan som en neutral, apolitisk sfär är inte bara befängd. Den är farlig. Den gör kyrkor till medlöpare till auktoritära regimer. Den döljer det faktum att orättvisor inte stannar utanför kyrkan utan också klyver den kristna gemenskapen itu. Den upprätthåller förtryck. Om nu "förtryck" ens är ett ord som går att använda längre utan att bli placerad i ett visst politiskt läger...
Till Kyrkans Tidning säger Henrik Jönsson att ”Ytlig politisk agitation passar i min mening bättre i sociala medier” än i kyrkan.
Jönsson har rätt om det sista. Han har själv byggt framgång genom att bidra till en uppjagad stämning på sociala medier. Där belönas sådan retorik som polariserar människor och politiserar de mest grundläggande värderingar.
Kyrkan dör snart om hon också smittas av den pesten.
Fanny Willman, ledarskribent