Kyrkan behöver en annan slags präster

I texten  Jag har sagt farväl till Bibelns gud,  publicerad I Fri Tankes tidskrift Sans,  ger Christer Hugo en intellektuell biografi över ett livs kamp för att vilja tro och höra till. Hugo har flörtat med allt från gammallutherdomen och högkyrklighet till nyateismen. Han har attraherats av små sammanhang med stora övertygelser, men lämnat när han blivit inlemmad nog att känna sig trängd. 

Nu känns Svenska kyrkan kvav. Hugo har landat i en "icke-teistisk gudsbild" efter att ha studerat "Bibeln och den dominerande kyrkliga riktningens bekännelsedokument".

Befrielseteologernas och processteologernas Gud, den som inte ingriper i lidandet (för varför skulle då lidandet vara så stort och orättvist disponerat?) men som närvarar i lidandet, räcker inte längre till:

"Hur blev de som gick under i den kalla Östersjön när Estonia sjönk hjälpta av att ´Gud var med dem´? Det framstår för mig som både en hjärtlös von oben-teologi och en nonsensartad tanke", skriver Hugo.

Hermeneutiken är "raffinerad", men kan vare sig undvika eller förklara den bestraffande gud som framträder i Bibeln. Och vad är ens på riktigt? "Mose har förmodligen inte funnits i sinnevärlden", iakttar Christer Hugo. 

Jag läser med intresse. Jag uppskattar alla uppriktiga intellektuella uppgörelser. Men Christer Hugos publika konfrontation med teodicéproblemet och Bibelns (i och för sig mycket komplicerade) historicitet är inte lämplig för en präst. 

Inte för att inte frågorna är relevanta. De sysselsätter såväl konfirmander som präster, de avlönar akademiska teologer och exegeter jorden runt. Men jag uppfattar inte att Christer Hugo gör upp med Bibelns gud. Jag uppfattar att han begår prästens mest allvarliga tjänstefel. Han inte bara ifrågasätter, utan förmår inte förmedla tron på en Gud som finns, än mindre lever. 

Svenska kyrkan lockar många yngre, konservativa präster, noterar Hugo i sin artikel. Det finns i och för sig rapporter som visar att unga är mer konservativa än sin föräldrageneration. Och som relativ nyexaminerad teolog själv, kan jag bekräfta att det i studentstäderna finns gott om unga som förenas i "de tre t:na": tweed, tidegärd och trosbekännelse. 

Min upplevelse är att dessa markörer säger mer om deras kärlek till kyrkan, och deras vilja att leva ett kristet liv, än deras teologiska sympatier. Tweedkavajer kommer i många färger. 

Prästerna tillhörande min generation uttrycker ofta hur de har fostrats in i en kyrka där prästerna varit mera av ifrågasättare än förkunnare. Men vad som var nya idéer på 80-talet är vardagsmat idag. 

Alla som studerar på universitet och högskola idag lär sig att använda postkoloniala, genuskritiska och intersektionella perspektiv. Befrielseteologi och queerteologi är inte främmande på kurslistor i religionsvetenskap. Färre än man kunde tro känner igen sig i högerflankens nidbild av detta som ett politiskt laddat artilleri som riskerar att rasera allt som är sant och riktigt. 

Det behövs verktyg för att dissikera, för en kristen behövs också praktiker, gemenskap och hängivenhet för att inte förlora helheten. 

För av vem vill jag ta emot bikt? Av en präst som har största respekt för att han eller hon, genom vigningen till präst, fått ett särskilt mandat att förmedla Guds förlåtelse. Av en präst som lever ett liv i bön och relation med den Gud som förlåter. 

Till vem vill jag gå med mina frågor? Till en präst som inte är främmande för eller förringar frågor om ondskans plats, men som när jag fastnar i detaljerna tvingar mig att betrakta den större bilden och den Gud som av kärlek uppenbarat sig för människan. 

Vad är en bra predikan? En förkunnelse som är både intelligent och utforskande, men som lägger ut, och inte ber om ursäkt för evangeliet.

Christer Hugo valde att avsäga sitt prästämbete. Jag har respekt för att ett sådant beslut alltid kantas av sorg, och att det är obehagligt när en instans som domkapitlet utreder ens djupaste övertygelser.

Men varje präst som säger farväl till Gud säger också farväl till Svenska kyrkan.