Medlemsprognosen ser ännu sämre ut än väntat. Nu är det hela kyrkans uppgift att se till att saker inträffar som bryter utvecklingen. Årets svensk och skolans problem kan lära oss en hel del.
Någon har sagt att den svenska skolan, även utan elever, hade kunnat fortsätta sin verksamhet nästan som vanligt. Personalen hade alltjämt haft fullt upp med schemaläggning, lärarkonferenser och diverse projektplanering. Jag tror att man kan säga detsamma om Svenska kyrkan. I mångt och mycket skulle delar av kyrkans verksamhet kunna pågå precis som vanligt också utan deltagande människor. Ändå skulle man ha haft fullt upp med utredningar, kurser, gudstjänster och verksamheter. Visst – mycket av det som kyrkan ägnar sig åt har ett existensberättigande oavsett antalet deltagare, men det betyder inte att det publika genomslaget är oviktigt.
En ny medlemsprognos har landat. I förra veckans KT konstaterade Svenska kyrkans analyschef Pernilla Jonsson: ”I den här prognosen finns inget solsken. Det ser sämre ut än det som vi trodde var sämst 2013”. År 2000 var drygt 7,3 miljoner svenskar medlemmar vilket motsvarade nästan 83 % av befolkningen; år 2030 kan medlemsantalet vara nere på 4,7 miljoner (42 %).
Vad gör vi då för fel? Prognoserna till trots borde det vara strålande tider, att som kyrka få erbjuda evangeliet i en värld som är orolig och en samtid som är villrådig. Evangeliet är det som gör det lättare att andas, enligt teologen Gustaf Wingren. Vem behöver inte det? Det är alltså inte kyrkans vad som brister utan kyrkans hur. Och det gäller att nu kraftsamla kring hur vi ska vara kyrka och förmedla evangelium i vårt land och vår tid.
Prognoser är just prognoser. De bygger på antagandet ”allt annat lika”. Det betyder att ”allt annat lika” – det vill säga att om inget oväntat inträffar – kommer prognosen slå in. Nu är det hela kyrkans uppgift att se till att saker inträffar som bryter prognosernas utförslöpor.
Vad bör då inträffa? Tillbaka till jämförelsen med skolan. Årets svensk, utsedd av tidsskrifen Fokus, är en skolans man – Hamid Zafar. Zafar har varit rektor på skolor i socialt utsatta områden, bland annat i Biskopsgården i Göteborg. Han menar att ett av skolans problem rör självbilden. I skolan ofta bär man ofta på en ängslighet och har låga förväntningar på eleverna och på sig själv. Hans recept för att vända resultaten är att ”tro på den egna organisationen och förmågan, gå tillbaka till grunderna. Ha höga förväntningar […] Skapa samarbetskultur, ta tillvara varandras erfarenheter och kompetens” (SvD, 2019-02-19). Också kyrkan behöver arbeta med självbild och självkänsla. Att våga tro på oss själva och lära av varandra och andra.
Dessutom förespråkar Zafar back to basics och att knyta kontakter med andra samhällsaktörer. ”Trygghet, studiero, klassrumsregler, läxläsning på skolan […] Språkbruk som tidigare var accepterat blev förbjudet.” (Fokus, 5, 2019). Dessutom inleddes på hans skola ett kreativt samarbete med Röhsska museet, skolans bibliotek upprustades och en bibliotekarie anställdes, simundervisning prioriterades, Nobelfirande med prisnominerade elever och vita dukar i matsalen, läxhjälp med frivilligorganisationer. Hur skulle ett motsvarande program kunna se ut för kyrkans del? Vilka är de grunder som kyrkan måste tillbaka till och renodla? Vilka utåtriktade samhällskontakter bör kyrkan tillskapa och/eller vårda? Hur höjer vi förväntningarna på varandra och på dem vi möter?
Det är i det ständiga flödet mellan samling och sändning som kyrkans framgång finns. Att se att gåvan alltid föregår uppgiften och att därför arbeta inifrån-och-ut. Att gå ut för att bjuda in till det som är centrum – evangeliets gåva som gör det lättare att andas.
Hamid Zafar igen: ”I skolans värld är man väldigt bra på att blicka utåt, gå på konferenser, skicka folk till Finland och England på digitaliseringsmässor, men jag tror att man bygger den bästa organisationen inifrån och ut” (SvD, 2019-02-19).
LÄGG TILL NY KOMMENTAR