Är det ingen som bryr sig om vad som händer med kyrkan?

Carl-Erik Sahlberg Teol dr, fd direktor S:ta Clara kyrka, Stockholm   

Samtidigt som Svenska kyrkan tvinar är den andliga längtan i samhället så tydlig.

Är det ingen som bryr sig? Är det ingen som bryr sig att varje år går nästan ett helt Halmstad, cirka 100 000 personer, ur Svenska kyrkan? Är det ingen som bryr sig att Svenska kyrkan på många håll på landsbygden håller på att dö? Är det ingen som bryr sig att på 50 år har antalet av dem som döper sina barn och gifter sig i kyrkan, gått ner med ungefär hälften?

Är det ingen som bryr sig att i vissa församlingar är konfirmationen ett minne blott? Är det ingen som bryr sig att under en trettioårsperiod har hälften av de svenska kyrkoförsamlingarna försvunnit och lagts samman i storpastorat?

Är det ingen som bryr sig att på de senaste trettio åren har antalet gudstjänstbesökare sjunkit med cirka två tredjedelar. Är det ingen som bryr sig att, enligt en undersökning som blev refererad för mig, i 80 procent av Svenska kyrkans församlingar samlas mindre än 20 personer till gudstjänst, vare sig det är corona eller inte.

Präster bor inte längre på platsen utan kommer bilande till sina gudstjänster och far sedan därifrån. I början av 1900-talet fanns det cirka 2 300 prästgårdar i Sverige. I dag finns endast några hundra kvar. Är det ingen som bryr sig?

Jo, några gör det. Förre hovpredikanten Carl Henrik Martling till exempel, som frågade: ”Vad är det som har hänt med fädernas kyrka i Sveriges land? Hur har hon kunnat bli det som hon numera är?” eller nyligen avlidne psalmdiktaren Lars Åke Lundberg som för nu rätt många år sedan föreslog en ”haverikommission”.

Men de är få med detta krismedvetande. Varför? Är man rädd för att inte upplevas vara politiskt korrekt när kyrkan gör allt för att ligga i linje med det omkringliggande samhällets sekulära värderingar. Sådana rädda borde kanske ta rygg på danske prästen och motståndsmannen Kaj Munk som sa: ”Kyrkan har genom tiderna haft många symboler – lejonet, pelikanen – men aldrig kameleonten”. Eller Martin Luther King som sa: ”Fegheten ställer frågan: Är det säkert och tryggt? Fåfängan ställer frågan: Är det populärt? Men samvetet ställer frågan: Är det rätt?”

Samtidigt som Svenska kyrkan tvinar är den andliga längtan i samhället så tydlig. Undersökning på undersökning, bland annat från Linnéuniversitetet i Växjö, pekar i den riktningen. Diakonerna i församlingarna kan vittna om stora sociala och andliga behov. Diakonerna är Svenska kyrkans viktigaste och bästa resurser i dag.

När jag skriver så här om ett ofta saknat krismedvetande, har jag gjort något själv för att hjälpa den kyrka jag älskar? Nej, jag kunde ha gjort mer, men praktiskt i Stockholms city under 24 år försökte jag med gott team kring mig bygga församling och såg – Gud ske lov – att det gick också i det sekulariserade Sverige. Med likasinnade har jag tagit initiativ till bönenätverket Vägen med bönen att Svenska kyrkan ska vända och tända. (www.vägen.nu) Kanske finns det bättre fora än Vägen – andra kan pröva bättre - men Vägen vill ändå bry sig om en mamma, som kippar efter andan – och anden - i en tid när mammans barn runt omkring henne längtar efter ande.

Carl-Erik Sahlberg
Teol dr, fd direktor S:ta Clara kyrka, Stockholm   
 

Samtidigt som Svenska kyrkan tvinar är den andliga längtan i samhället så tydlig.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
mikael aspelin
Alltid retar det väl någon - men i takt med att de trofasta äldre kyrkotrogna i alla samfund har minskat återstår för SvK inte mer än kyrkliga förrättningar och konserter. Jag bebor Jämtländsk glesbygd - har inte sett en prästkollega på år och dar som gör hembesök apropå annat i samband med förrättningar - eftersom det inte längre finns församlingspräster - blir bara förrättningskyrkan kvar. Naturlig utveckling egentligen då avsaknad av utåtriktad mission saknas - uppmana och missionera för små husförsamlingar "hemma hos" i glesbygden - de söndagliga gudstjänsterna med få deltagare gör ingen glad.. Micke-präst sedan 1982
Leif Nordlander
Tack Carl-Erik för din analys. Visst det är så! Frimodig kyrka har försökt få till stånd en "haverikommission" men den politi majoriteten säger: Allt står väl till." I kyrkomötet även om de uttrycker annat i andra sammanhang. Vi har mycket att lära från våra systrar och bröder i Tanzania
Greger
Visst finns det gott om folk som bryr sig, som kämpar, ber och arbetar. Det som skrämmer mig än mer är att det ofta är dessa som hånas och i många fall motarbetas av de som är satta att leda vår kyrka. Det gör ont.
Anna Lähnn
Det är med tacksamhet jag läser om Carl-Erik Sahlbergs kärlek till Svenska kyrkan. Det är också med tacksamhet och hoppfullhet jag kan konstatera att jag i många svenskkyrkliga församlingar ser en stark kärlek till både Svenska kyrkan och till Sverige, och en stark vilja hos många att kämpa för att Svenska kyrkan ska vara en sann kyrka, en del av Kristi kropp på jorden, som gestaltar evangelium för människorna i Sverige här idag och i framtiden. Vi kan säkert bli bättre, men jag tycker inte att passionen och krismedvetandet saknas.