Kyrkans utmaning både global och lokal

Denna vecka pågår FN:s klimatmöte i Warszawa. Den främsta avsikten med mötet är att ta fram en tidsplan för de fortsatta förhandlingarna fram till slutet av 2015. Då ska ett nytt globalt klimatavtal sättas samman, denna gång i Paris. Men redan under nästa år ska de viktigaste länderna meddela hur stora utsläppsminskningar de kan gå med på när avtalet träder i kraft 2020.

Det börjar bli bråttom. Efter tyfonen Haiyans härjningar i Filippinerna växer ilskan mot bristen på framsteg vid klimatmötet. Krav ställs på de rika länderna som måste vara villiga att minska utsläppen. För framtidens extremväder som klimatexperterna varnar för och som kan ödelägga livet för miljontals människor, är redan här. Situationen är allvarlig, det visar tyfonen Haiyan, men motsättningen mellan den rika och fattiga världen får inte hamna i skyttegravsliknande positioner.

Förhoppningsvis kan kyrkorna bidra med teologisk och etisk reflektion om skapelsen och människan. En öppning finns i rapporten Klimatutmaningen – från kris till möjlighet som Svenska kyrkan släppte i förra veckan. Här slås fast att det går att förändra den negativa spiralen utan alltför mycket inverkan på människors livskvalitet och materiella välfärd. Men då gäller det att naturresurserna delas rättvist och att vi i den rikare delen av världen också lär oss avstå. Det är en synnerligen svår konst som västvärlden inte övat sig särskilt mycket i. Därför ska det bli mycket intressant att ta del av det biskopsbrev om klimat som just nu skrivs och vilka vägar som föreslås.

Gott så. Men parallellt med ödesutmaningarna från klimatförändringarna, finns också problem på det nationella och lokala planet som Svenska kyrkan behöver ta itu med för att vara trovärdig partner i de stora, globala engagemangen.
Det pågår nämligen en folkomflyttning av sällan skådat slag när landsbygden avvecklas i en allt snabbare takt.
Samtidigt tappar vägar, järnvägar, bredband och annan infrastruktur i kvalitet och omfattning på landsbygden. Statlig service till företag och hushåll minskas. Och de ungdomar som flyttat för att utbilda sig kommer inte tillbaka. Följden blir att landsbygden dräneras på välutbildade människor och kompetens. I storstäderna ökar segregationen och bristen på bostäder är akut. Det är dystert så att det räcker och blir över.

I denna verklighet finns också Svenska kyrkans församlingar. De känner av flyttvågorna, ser framtiden – barnen och ungdomarna – försvinna. De äldre blir kvar. Skattekraften minskar. Det tål att tänka på när nu siffrorna på utträdena ur Svenska kyrkan år 2013 kommit.

De visar att hela 66 751 personer valde att gå ur kyrkan. En delförklaring är att det varit kyrkoval och då brukar siffrorna bli höga. Men det är som om hela Sollentuna kommuns befolkning skulle lämna kyrkan på ett bräde.
Avfolkning och omflyttning påverkar också Svenska kyrkans stora innehav av kyrkor, sammanlagt är det cirka 3 400 stycken. Redan har Riksantikvarieämbetet signalerat att antalet övertaliga kyrkor är många. Det finns fler kyrkor än församlingarna behöver för att fira gudstjänst. Men vad ska de små församlingarna göra som inte har ekonomiska möjligheter att vårda sina kyrkor? Ska de spränga kyrkorna? Riva? Sälja?
Hur ska kulturarvet förvaltas? Statens bidrag räcker inte. Och den lokala församlingens tillgångar krymper.

Vem tar notan?