Långfredag för jordens klimat

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Och efter den sjunde dagen försjönk mannen i klimatmässig dvala, och när han sov steg medeltemperaturen med fyra grader, och närmare 40 procent av jordens arter gav upp andan och dog.
Travesti på Första Mosebok – och dyster framtidsvision. Det mest nedslående med denna dystopi är tyvärr att den är realistisk. Människans ansvar att råda över växter och djur håller på att slumpas bort i en allmän tvehågsenhet kombinerad med egoism och självbedrägeri.

De flesta tror felaktigt att skadorna på klimatet rätt lätt går att åtgärda den dag (någon gång i en obestämd framtid) då man bestämmer sig för att dra i nödbromsen. Ett annat problem är hur ojämnt och oriktigt miljömedvetenheten är fördelad över jorden. I Kina, som toppar listan över ländernas koldioxidutsläpp, öppnar ständigt nya kolkraftverk. I Sverige, som ligger på 53:e plats, minskar utsläppen och sjukdomsinsikten är relativt god.
Men i en viktig bemärkelse är vi lika goda kålsupare. Den västerländska livsstilen belastade klimatet när den bara fördes av européer och nordamerikaner. Den belastar klimatet ännu mer när den nu uppnås även av allt fler människor i tätbefolkade länder som Kina och Indien.

Det finns en koppling mellan konsumtion och lycka, konstateras det i Dagens Nyheters pågående artikelserie om konsumtion som livsstil. Lyckans varaktighet kan man tvista om, men om lyckan går över kan den få påfyllning genom ny konsumtion. Vilket är precis vad vår livsstil bygger på.
Det är påsk, och kristna i hela världen behöver fundera ett steg vidare över den så kallade vetekornets lag. Mönstret ”från död till liv”, som gestaltas av Jesus i passionshistorien, är också en utmaning i varje tid. Vad behöver dö i dag? Jo, den ohållbara västerländska livsstilen, strategin att gasa in i framtiden med ögonbindel på.
Alla vet att vårt sätt att leva inte kommer att hålla, att det redan har gått för långt. Ändå blommar drömmen om Thailandssemester och ett större hus.
Svenska kyrkan är visserligen bra på att predika om andra livskvaliteter än den ytliga lusttillfredsställelsen. Däremot utgör kyrkan inget livsstilsalternativ i praktiken. Status, kändisskap och de gamla vanliga materiella lockelserna har samma tyngd som i alla andra sammanhang.

För att bara ta ett exempel, som vi behandlat på ledarsidan tidigare: Det går att göra stor skillnad genom att byta ut åtminstone en del av köttet mot vegetariska alternativ. Förra veckan kom till exempel P3 med nyheten att festivalen Way Out West enligt Göteborgsforskare minskade sin klimatbelastning med en fjärdedel, nästan enbart genom att skippa köttet. Samma dag rapporterade tidningen Metro om hamburgare som går hem hos skolever. Hälften nötkött, hälften bönor.
Kyrkan behöver profetiska röster, underbyggda av trovärdigheten hos människor som lever som de lär. Visst, vi är alla människor och anden är som bekant villig medan köttet är svagt. Men bekvämlighet och obeslutsamhet är helt enkelt inte en möjlig strategi. Tvärtom är det vägen till undergång. Det gamla ohållbara livet måste dö för att det nya hållbara ska få leva.