Låt barnen komma till kyrkan

Vad roligt att se så många barn i kyrkan i dag! Men i dag säger vi inte det där ordet som börjar på G.
Så ser upplägget ut för skolavslutning i kyrkan, om det sköts enligt reglerna. Ett upplägg som faller på sin egen orimlighet. Vilket inte hindrar att det fortfarande är populärt.
Så uppskattad är kyrkavslutningen att en hel del skolledare är beredda att låta prästen be en liten bön i alla fall, trots att det strider mot skollagen. Så älskad är ceremonin i kyrkan att många barn till varje pris vill ha den kvar.

Som i Sörböleskolan i Skellefteå, där härom veckan 350 av 480 elever skrev under en protestlista för att stoppa flytten till en religiöst neutral aula.
Riter, religiösa eller inte, är erkänt viktiga för oss. Traditioner som studentfirande och ”nollning” på högskolan har utvecklats till sekulära övergångsriter. De barn som har gått i kyrkan varje skolavslutning vill fortsätta med det, därför att upprepning och igenkänning är en av ritens stora poänger.

Det sekulära och det kristna möts i den kyrkliga skolavslutningen. En blandning vi i och för sig är vana vid – vi har ju julen och påsken. Men till de stora högtiderna går vi bara i kyrkan om vi själva känner för det. När det gäller skolavslutningar, där-emot, är deltagandet obligatoriskt. Det är därför det blir så laddat om ceremonin hålls i kyrkan.
Man kan förstås avstå om man är väldigt anti-religion. Men hur kul är det? Rättvist är det inte heller att den skolavslutning som är till för alla utformas så att vissa stöts bort. Eftersom vi bejakar den sekulära staten får vi också acceptera att en skolavslutning ska vara fri från religiösa inslag.
Om skolan gärna vill hålla till i kyrkan, får församlingen bestämma sig. Ställer kyrkan upp på att upplåta lokal och låta en präst stå och säga att ”sommaren är fin, att alla människor har lika värde oavsett betyg och att vi ska tycka om varandra”? Citatet är från en debattartikel av biskop Ragnar Persenius, men alla vi som har hört ett antal äkta sekulära kyrkavslutningspredikningar kan intyga att det är precis så här det brukar låta.

Ur kyrkans synvinkel är detta upplägg inte egalt utan faktiskt förödande. Eleverna möter en pastor Jansson-förkunnelse som bekräftar de allra värsta fördomarna om Svenska kyrkan. Om detta blir den enda kontakt en människa har med kyrkan så är det värre än ingen kontakt alls. Och ingen präst borde utsättas för förnedringen att predika med munkavle.
Barnen skulle inte sakna prästens ord på vägen. Det är lokalen de är ute efter. Och eftersom alla, även icke medlemmar i Svenska kyrkan, är med och bidrar till underhållet av den gemensamma kulturskatten kan barnen på goda grunder argumentera för att de borde få vara där.

Kan Svenska kyrkan upplåta sina lokaler till sekulära skolavslutningar? Svar: Ja. Kyrkan behöver inte kämpa för att behålla skolavslutningarna. Kyrkan ska inte heller ställa som krav att i trots mot lagen be och läsa välsignelsen över skolbarnen. Men om skolorna gärna vill hålla till i kyrkorummet bör de få det. Om avslutningen sköts snyggt och värdigt skadar det inte att eleverna sitter i kyrkbänken åtminstone en eller två gånger om året.

Brita Häll

Icke-konfessionell inte sekulär!

Det är riktigt att skollagens paragraf 6 i det inledande kapitlet säger att all utbildning ska vara ”icke-konfessionell”. Det är också riktigt att Skolinspektionen uttolkar denna lag och lägger på varje rektor att utöva sin rätt att besluta om skolavslutningar i kyrkan med varsamhet och klokhet. Men är icke-konfessionell detsamma som sekulär? Innebär det icke-konfessionella att Guds namn inte får nämnas? Om 85 procent av världens befolkning tillhör någon tradition som uttrycker någon form av gudstro, är det då rimligt att uppfatta den gemensamma hållningen som att undvika andliga uttryck helt och hållet?

När skollagen skall uttolkas bör den också ställas mot Barnkonventionens artiklar nr 14, 17, 23, 27 och 32. Här värnas rätten till religionsfrihet och rätten till andlig utveckling. Rätten till religionsfrihet och rätten till andlig utveckling måste gå hand i hand. Att skolan som en förvaltare av det religiösa kulturarvet, inte bara det svenska utan världens, måste kunna leva med att det finns människor som tror på Gud är självklart. Att vara konfessionell är att uttrycka att just mitt perspektiv måste vara det enda godtagbara. Det går att förhålla sig till tro på andra sätt. Att värna det gemensamma, som att människor har lika värde och att det för många trostraditioner är förbundet med människans gudomliga ursprung. När en präst talar om det gemensamma människovärdet i en skolavslutning är det ingen förkortning av kristen tro. Det är just kristen tro. Men bort med beröringsskräcken för religion. Icke-konfessionell är inte sekulär!

Anna Karin Hammar