Låt evangeliet riva väggar

Ett svart par i Mississippi fick inte vigas i sin församlingskyrka i First Baptist Church i Chrystal Springs. Det har inte skett tidigare och det ska inte ske nu, sa tongivande medlemmar. Var sätter vi gränsen? När säger vi att bortom detta är det stopp? Med all säkerhet är det ytterligt få av Kyrkans Tidnings läsare som inte tycker att församlingen i Mississippi betett sig omänskligt och okristligt när de menar att de hävdar sin tradition, sin teologi, sin läsning.

Så var går min gräns – i dag? Och var gick den i går, för tio år sedan, för femtio år sedan? Var går den i morgon?Det var ett radikalt annorlunda land, det Sverige jag växte upp i på 50-talet. Trots universitetet var lilla Lund mänskligt etniskt enahanda som en rågåker. Homosexualitet syntes inte, den diskuterades bara som en kroppslig och själslig diagnos. Normen var att han arbetade, hon skötte hemmet. Vår familj var lite speciell i vår hyreshuslänga i och med att min mamma arbetade. Om hon hade velat följa i morfars spår och bli präst hade hon inte kunnat det fortfarande när jag föddes.

Var det bättre, detta monokulturella kolonilottsland? Inte. Jag är tacksam för alla de dörrar som öppnats, alla de väggar som brutits ner, att vi fått göra en mental resa som inneburit att den ena fördomen efter den andra utmanats.
Den 12 juli skrev jag om den katolska kyrkans reaktion på det skotska initiativet att öppna för samkönade äktenskap. Kardinal Keith O'Brien anser att äktenskapet är hotat, en reklamkampanj för 100 000 pund ska bidra till att stoppa lagändringen. Jag ställde Svenska kyrkans engagemang i Pride som kontrast och skrev att med tiden kommer Svenska kyrkans linje att segra.

Reaktionerna har bland annat handlat om vad som de facto står i äktenskapsfrågan i Bibeln, och vad det innebär. Om vad som är tidsbundet och vad som är orubblig del av tron. Om bokstav och mening.
Det finns en linje som menar att vi befinner oss på ett etiskt sluttande plan. Man behöver inte vara utvecklingsoptimist för att finna motargumenten. Men långt viktigare: I Nådens budbärare från år 2000 skriver Ragnar Persenius: ”Teologin kan aldrig finnas i en isolerad teoretisk verklighet, oberoende av vad som händer i tiden. Den svarar medvetet eller omedvetet på sin tids frågor, den innebär ett möte mellan evangelium och kultur, mellan det eviga budskapet och vår föreställningsvärld.”

Gud blir människa. Att vara människa är att finnas i ett sammanhang. Jesus, människan, tog de mest radikala striderna i den tid han verkade. Det gav genklang i orden – om vilket man senast kan läsa till exempel i Hans Leanders nerslag i Markusevangeliet i Svensk Kyrkotidning. Vår tros radikala kärna, evangeliet – det allomfattande kärleksbudet – öppnade dörrar och rev väggar i samhället då. Så låt det göra det nu också.