Konkreta verktyg för kristet självförtroende

Häromveckan presenterade Sveriges kristna råd rapporten Unga troende i samhället. Trots att undersökningen är behäftad med vissa metodologiska svagheter – den har heller ”inga strikt vetenskapliga anspråk” – bör inte det stå i vägen för allvaret i de resultat den antyder: varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tro och var fjärde elev upplever sig utsatt av någon av sina lärare i grundskolan.

Visst – vi lever i en kränkthetskultur där många må vara överkänsliga och kanske har det aldrig varit den enklaste sak i världen att vara ung och kristen. Men det som rapporten antyder, och som dessutom stöds av viss tidigare forskning, är oroande och helt oacceptabelt.

Det är uppenbart att i en tid när många talar sig hesa om tolerans så frodas intoleransen mot tro och andlighet. Och det gäller inte bara barn och unga. I närtid har det exempelvis rapporterats att det muslimska bönerummet på Sahlgrenska sjukhuset har vandaliserats tre gånger under det senaste halvåret (KT 2020-01-28) och att en tv-gudstjänst från Härnösand gav upphov till en hatstorm mot pingstpastorn som predikat på temat integration (KT 2020-02-03).

Oavsett ålder kan det med andra ord vara utsatt att vara troende. Med anledning av SKR:s rapport säger biskop Mikael Mogren: ”Att ge ett kristet självförtroende är oerhört viktigt för kyrkan, men det är också viktigt att unga människor får verktyg att växa i flera stärkande miljöer.” Han fortsätter: ”Samtalet måste vidgas, nätverken och den intellektuella samvaron måste omfatta fler. Vi har nätverk med gymnasielärare för historiska dagar, men borde införa nätverk även för religionslärarna, till exempel” (KT 2020-02-19).

Det är kloka ord. Men också ord som förpliktigar. Här finns en mängd uppslag att ta tag i. Uppslag som klippta och skurna för kyrkans nationella program för lärande och undervisning.

Däremot ger ett internt diskussionsunderlag, författat av programmets handläggare Maria Södling (2019-10-24), upphov till viss oro. Södling ger, å ena sidan, uttryck för ett omfattande ”kunskapsunderskott”. Det ”har visat sig att frågan om vad:et [i kyrkans undervisning] är betydligt mer angelägen än vad vi utgått ifrån. Återkommande har vi mött invändningen: ’Men vad är det vi ska undervisa om?’”

Hur ska kyrkan kunna ge kristet självförtroende, skapa verktyg och stärkande miljöer eller bjuda in till lärardagar om stift och församlingar inte vet vad man ska undervisa om? Å andra sidan presenteras som en väg framåt en ”mind change till att se programmet som ett paraply för det arbete och den utveckling inom lärande och undervisning som just nu pågår runt om i kyrkan. Programmet ska inte uppfattas som en produkt […] utan som hela organisationens fokusering på lärande och undervisning.”

Men om organisationen är osäker på undervisningens innehåll beror väl det på brister i det arbete och den utveckling som just nu sker på området och mot det hjälper väl knappast en mind change.

Södling gör vad hon kan och presenterar i slutet av dokumentet ett antal satsningar. Men det krävs mer. Tempot och konkretionsnivån på denna nationella satsning behöver öka. Ta SKR:s rapport och Mogrens ord som en utgångspunkt bland flera för att bli konkret kring faktiska material om undervisningens innehåll och metoder.

Hur kan Svenska kyrkan rent faktiskt bidra till att ge unga människor ett kristet självförtroende? Vilka reella verktyg – katekeser, utbildningar, böcker, hjälpmedel – utarbetas som hjälper människor att växa i sin tro och som bistår skolor och lärare i deras arbete?