Succé och bakslag för historisk ärkebiskop

Jonas Eek opinionschef
Antje Jackelén har som ärkebiskop ­varit en tongivande röst i samhälls­debatten och haft ett betydande ­medialt genomslag. Här intervjuas hon av Kyrkans Tidnings ­Matilda Ljungkvist utanför

Det är en historisk ärkebiskop som nu går i pension. Hon har varit medialt skicklig och inspirerat många. Inom kyrkan har det dock knakat ibland.

I tisdags meddelande ärkebiskop Antje Jackelén att hon slutar. Vid en gudstjänst i Uppsala domkyrka den 30 oktober kommer hon lägga ner sin stav och sitt kors. Vad hon ska göra härnäst kommuniceras inte. Men förhoppningsvis får hon och maken Heinz lite välförtjänt vila. Båda har haft en stor arbetskapacitet och lagt ner mängder med tid och energi sedan Antje togs emot som ärkebiskop den 15 juni 2014.

Jag minns Antje Jackelén från långt tidigare, när vi under en tid på 90-talet var doktorander samtidigt i Lund. Efter sin disputation lämnade hon Sverige för USA och återkom i samband med att hon valdes till biskop i Lund 2006.

Några månader senare – i april 2007 – bjöd jag in Jackelén som biskop electa, vald men ännu inte tillträdd, till ett program i Göteborgs domkyrka med titeln: ”Himmelrike – eller hus i helvete”. Det var en dag om jordens klimat och människans ansvar. På storbild i kyrkan visades Al ­Gores nyutkomna film ”En obekväm sanning” och den följdes av ett panelsamtal mellan Antje Jackelén, dåvarande koncernchefen på Volvo, Leif Johansson och rektorn på Göteborgs universitet, professor Pam Fredman. Frågeställningen var lika aktuell då som nu: vilket ansvar har kyrka, näringsliv och akademi i utmaningarna kring klimatförändringarna?

Antje Jackelén gjorde succé. Hennes ansats och tonalitet kändes fräscha och hennes teologiska självförtroende och självklarhet var befriande. Många blev imponerade och – inte minst viktigt – inspirerade. Så har det fortsatt. Som ärkebiskop har hon varit en tongivande röst i samhällsdebatten och haft ett betydande medialt genomslag. Jackelén har varit skicklig i att sätta kyrka och teologi på agendan. Som representant för Svenska kyrkan har hon oftast gett ett genomtänkt och välformulerat intryck.

Naturligtvis har hon också väckt ont blod. Ställer man sig i den mediala hetluften, och inte minst i de sociala mediernas tvärdrag, blir det tufft. Så är det för alla. Det faktum att hon varit första kvinna på posten bidrar säkert till att det stundtals blivit väldigt hätskt, med drev gränsande till hatkampanjer som varit direkt orättfärdiga.

Men kyrkan är en del av samhället. Därmed är också kyrkan påverkad av de trender som präglar omgivningen. Jackelén själv talar ofta om samhällsutvecklingen i form av fyra P:n: polarisering, populism, protektionism och post-sanning. Det gäller dock inte bara omgivningen, utan i högsta grad även kyrkan. Också här har polariseringen ökat, debattklimatet förråats och blivit allt med populistiskt, och många olika agendor och ”sanningar” kommit att konkurrera med varandra. För kyrkans del kan man tillägga en tilltagande politisering, där somliga förtroendevalda går utöver sina ramar på ämbetslinjens bekostnad. Denna utveckling följer naturligtvis inte kausalt på Jackeléns ärkebiskopstid, men den sammanfaller med hennes ämbetstid. Något enhetens tecken har hon inte kommit att bli.

Ibland kan man undra över hur sambanden ser ut mellan Antje Jackeléns gåvor och motgångar.
Det känns ibland som att det finns ett samband mellan framgångarna utanför kyrkan och stormarna inom densamma. Att mycket har gått som på räls i arbetet utanför kyrkan – bra media, opinionsmässig framgång, meriterande utmärkelser, stort genomslag – men ibland till priset av bakslag på hemmaplan. Om det så handlar om ett kyrkokansli som hackat, ett utbildningsinstitut som krånglat, en kommunikationsavdelning som strulat, ett handboksarbete som trasslat, ­eller en utlandskyrka i fritt fall. Eller något annat. Det är som om tiden inte räckt till allt.

Men nu kan man, som sagt, önska Antje Jackelén tid till annat.

Vem står då på tur? Den frågan får vi återkomma till. Men räkna med att det biskopsmöte som under Jackeléns ledning ofta – med få undantag – har uppfattats som tyst kommer att börja formera och formulera sig.

Jonas Eek

”Antje Jackelén gjorde succé. Hennes ansats och ­tonalitet kändes fräscha och hennes teo­logiska självförtroende var befriande.