Maktkampen avslöjar regimens akilleshäl

Demonstranterna visar sin ilska och frustration över förra veckans presidentval. I deras ögon har reformkandidaten Mir Hossein Mousavi blivit bestulen på segern. I stället har president Mahmoud Ahmadinejad utropats som vinnare.Att protesterna verkligen skakar regimen är uppenbart. Det senaste motdraget, att förbjuda utländska medier att rapportera, visar allvaret i läget. Liksom beslutet att låta räkna om en del av rösterna. När spontana protester tidigare blossat upp på Teherans gator har de tynat bort av sig själva. Den här gången är det annorlunda.Nu avslöjas regimens akilleshäl. Det som på sikt kan bli dess fall. En öppen konflikt inom den religiösa makteliten. Vore kritikerna helt sekulära krafter skulle deras angrepp lätt pareras. I stället utmanas regimen av tunga insiders som inte kan avfärdas utan vidare.
Mir Hossein Mousavi är inte vem som helst. Han var Irans premiärminister under åtta år på 80-talet. Bland de politiker som backar upp honom finns två tidigare presidenter, Mohammad Khatami och Ali-Akbar Hashemi Rafsanjani. Den senare leder också det råd som utser landets högsta ledare och även kan avsätta honom.
ledare, ayatolla Ali Khamenei, nu gett Väktarrådet i uppdrag att studera anklagelserna om valfusk, så är det inte bara ett spel för gallerierna. Alldeles för mycket står på spel. Misslyckas de med att reda ut vad som skett och att hitta en väg framåt är det en allvarlig prestigeförlust. Ett nederlag som ytterligare kommer att spä på misstänksamheten mot det nuvarande präststyret.Ett styre som på sikt måste reformeras. Irans grundläggande problem är den religiösa glaskupa som sänkts ner över hela samhället. Mixen av absolut religiös auktoritet och politik.Gör ett tankeexperiment. Sätt Svenska kyrkans 14 biskopar att leda det svenska regeringsarbetet. Eller att övervaka hela det politiska skeendet i Sverige. Med all respekt för deras kollektiva kompetens, hur stor är chansen att de skulle lösa ekonomin och sysselsättningen effektivare än politikerna? Hur överens skulle biskoparna vara när det kommer till kritan?
experimentet pågå i 30 år och fundera på om det skulle stärka Svenska kyrkans ställning i samhället. Bortsett från vad det skulle innebära för landet. Ur detta skulle växa ett Sverige mer sekulariserat än någonsin! I ren protest mot religionens absoluta maktanspråk. Iran står på sikt inför samma dilemma. Prästerskapet må ha makten i dag. Men på sikt finns en risk att religionen är den stora förloraren i Iran. De generationer som nu växer upp riskerar att bli de mest sekulariserade unga vuxna landet någonsin skådat. Oavsett om de kan visa sina åsikter öppet eller inte.Maktspelet och gatuprotesterna visar hur bygget knakar betänkligt. Sprickorna i grunden blir allt tydligare. Prästerskapets och regimens utmaning handlar inte ett dugg om religion, utan om hur landet ska utvecklas ekonomiskt och demokratiskt. Irans befolkning kommer inte att nöja sig med tom retorik. De vill se sitt land utvecklas och ta plats som en av de mest lysande aktörerna i regionen.
på att Irans prästerskap har de visioner eller kvaliteter som krävs för att leda den utvecklingen. Ju förr de lämnar över hela makten till de folkvalda, desto bättre. Paradoxalt nog skulle det gynna även islam. Religiösa ledare som skaffar sig inflytande via utövandet av rå makt tenderar alltid att göra sin egen sak en riktig björntjänst.