Medlem i avvaktan på dop eller bara döden?

Går det att skilja på Svenska kyrkans värdegrund och trosbekännelse? Frågan har blivit aktuell efter att medlemskapet i Svenska kyrkan orsakat debatt i Dagens Nyheter.

Det korta svaret är nej. Även den som inte tror, men sympatiserar med ”Svenska kyrkans värderingar” – som om ett definierat paket av dessa kom på posten med inträdesblanketten – förstår att en kyrka inte hade funnits om den inte predikade evangelium. Svenska kyrkan är inte bara sina värderingar utan värderingarna bärs upp av en tro som kallar till handling.

Insändarskribenten Johan Alvfors är medlem i Svenska kyrkan, sjunger i kyrkokör och har deltagit frekvent i församlingsverksamhet under småbarnsåren.  Han pläderar för att Svenska kyrkan ska införa ett nytt slags medlemskap, ett stödmedlemskap för dem som inte vill låta döpa sig. Han uppskattar kyrkan, och vill tillhöra den fullt ut med både skyldigheter och rättigheter, men vill inte befatta sig med den religiösa delen av sitt medlemskap. Eftersom han inte tror, vill han heller inte låta döpa sina barn. Ändå vill han att de ska växa upp med kyrkan.

Och visst är det så, att kyrkan inte bara är vad den tror. Den är också vad människor gör av den tron.

För där det finns tro finns det frukt. Kärleken är kännetecknet. Att människor ska vilja bli mindre sina egna projekt och mer lika Kristus är målet. Det sätt på vilket gudstjänstfirande gemenskaper övar sig i att göra just det kan tänkas spegla något av den värdegrund som många förknippar med Svenska kyrkan.

Det finns däremot en verklig risk, att en kyrka som vill vara öppen för alla och som därför betonar värderingar mer än bekännelse går från att vara ”de heligas gemenskap” till ”de godas gemenskap”. Men där människor blir domare över varandra behövs ingen Gud, och heller ingen mångfald.

Med det sagt, är det i allt väsentligt ett gott betyg om Svenska kyrkan är en sådan gemenskap som människor vill tillhöra även om de inte räknar med Gud som någon reell entitet som lever, inspirerar och legitimerar kyrkan.

Låt oss kalla dessa kulturkristna för värdegrundstroende, även om de själva inte skulle göra det. Det är en grupp som känner igen trons goda konsekvenser, utan att omfatta deras ursprung. De ser det diakonala arbetet och uppskattar att kyrkan är ett socialt samvete där den enskilda människans krafter inte räcker till. De uppskattar de långa linjernas kyrka, kulturarvet i både gamla byggnader, texter och melodier – men förmår inte tro att det skulle vara något ”du” som låter sig tillbes genom dem.

De barn som föds i dag har föräldrar som – om de är 30 år eller mer – blev medlemmar i Svenska kyrkan i och med födseln. I dag är dopet kyrkans port. Men hur ska Svenska kyrkan få småbarnsföräldrar att låta döpa sina barn?

Det finns en tendens att i Svenska kyrkans kommunikation tona ner de religiösa aspekterna av dopet. Detta med hopp om att betoning på ”fest”, ”högtid” och kravlöst ”firande” ska göra småbarnsföräldrar benägna att krypa till, om inte korset, så församlingshemmet för att där samla släkten till tårta.

Men den del av Sveriges befolkning som har någon, men svag eller rentav skör, anknytning till Svenska kyrkan nöjer sig inte med klyschor. Åtminstone inte mer än en gång. En doptrend är att småbarnsföräldrar endast döper det äldsta barnet. Det går att skönja en utveckling där många väljer dopet som en initiationsrit till familjelivet snarare än som ett omistligt sakrament – ibland påhejade av Svenska kyrkans kommunikation.

Många föräldrar avstår dopet eftersom de inte ser sig som tillräckligt troende. Andra vill att barnet själv ska kunna välja sin religiösa tillhörighet senare i livet.

För vuxna som vill tillhöra Svenska kyrkan, men inte tror sig vänta på något dop, finns inget annat alternativ än att trots det vara medlem ”i avvaktan på dop”. Det skapar en oärlig relation mellan kyrkan och dess medlem.

Kyrkan ska kommunicera sin syn på dopet, att det är ett sakrament som inte kräver någon bekännelse.

Men det räcker inte. För en kyrka som vill förstå sin brokiga hjord är det värt att ta på allvar att dopet inte nödvändigtvis är det mest naturliga första steget till kyrkan. De döptas gemenskap kan alltså behöva kompletteras med de stödjande medlemmarnas gemenskap.

Båda dörrar kan stå öppna. Inte för att kyrkan ställer några krav på sina medlemmars tro. Men för att kyrkan kan behöva inse att människor själva gör det – och ändå vill vara med.

Fanny Willman, ledarskribent