Den senaste debatten kring Skut leder vidare till större frågor. Finns något att vinna på att organisera om kyrkans nationella nivå? Att utlokalisera delar till stiften är en väg att gå.
Det spelar roll vem som säger något. När jag suckar hemma i tv-soffan över ett dåligt fotbollsavslut väger det med nödvändighet lättare än när expertkommentatorn Glenn Strömberg klagar. Även om vi våndas över samma saker baseras Strömbergs kunnande på insikter och erfarenheter som gemene man inte är i närheten av.
När Gunnar Sjöberg, kyrkoherde inom Svenska kyrkan i utlandet, skriver om att befria kyrkokansliet från Skut är det dubbelt intressant. Inte bara för att man mellan raderna också anar att Sjöberg önskar befria Skut från kyrkokansliet: kansliet är – och ska vara – en kameral enhet, men saknar den pastorala kompetens som Skut behöver. Det är framför allt noterbart, eftersom Sjöberg före sin Skut-tid satt i ledningsgruppen för kyrkokansliet i egenskap av kommunikationschef. I sammanhanget är alltså inte Sjöberg vem som helst utan lite av Glenn Strömberg.
Sjöberg talar utifrån egna erfarenheter och insikter – i dubbla bemärkelser. Hans poäng är inte att kritisera kyrkokansliet utan att renodla de olika uppdragen och linjerna i kyrkan. Det är välkommet.
Kyrkoordningen slår fast att Svenska kyrkan framträder som stift och församlingar. Även om kyrkan också har ”nationella organ” innebär det att den nationella nivån är teologiskt problematisk. Den utgör ju ingen av de pastorala nivåer under vilka Svenska kyrkan framträder. Något tillspetsat väcks den märkliga frågan: Vem är egentligen nationell nivå? Dessutom kräver pastoral verksamhet närhet till den verklighet och kontext i vilken den bedrivs. Sådan närhet är svår att uppnå nationellt. Dessutom tenderar kanslier att växa sig stora när alltför många uppgifter samlas i dem. Bättre då att sprida ut funktionerna på flera.
Vem är egentligen nationell nivå?
Likafullt är den nationella nivån praktiskt nödvändig, inte minst i en professionaliserad och hårt reglerad samtid. Men det bygger på att den gör rätt saker. Nationell nivå är kameral och administrativ. Till dess områden hör det som i dag faller under avdelningen för gemensamma funktioner, ekonomi- och finansavdelningen, rättsavdelningen och personalavdelningen.
Skut, däremot, är ett utmärkt exempel på vad som inte ska ligga på nationell nivå. Skut är en pastoral verksamhet som fullt ut ska ledas på stiftsnivån inom den episkopala linjen. Detsamma skulle kunna gälla verksamheten inom avdelningen för kyrkoliv som arbetar med församlingarnas grundläggande uppgift och Internationella avdelningen som ansvarar för diakoni och mission. Ska dessa verksamheter styras från ett administrativt kansli eller skulle de vinna på en mer pastoral ledning? Även kommunikationsavdelningen och utbildningsinstitutet skulle i princip kunna knytas till stiftsnivån.
En sådan omorganisation, där delar av kyrkokansliet utlokaliseras till olika stift, skulle innebära flera vinster:
Den teologiskt problematiska kyrkliga överbyggnad som nationell nivå utgör skulle minska om kyrkokansliet befriades från uppgifter.
Den geografiska koncentrationen till Mälardalen skulle ersättas av att flera delar av Svenska kyrkan vitaliserades när personella och ekonomiska resurser från Uppsala omfördelades till stiftskanslierna.
Likafullt är den nationella nivån praktiskt nödvändig, inte minst i en professionaliserad och hårt reglerad samtid.
Stiftbiskoparnas resdagar skulle minska då fler arbetsuppgifter fanns på hemmaplan.
Svenska kyrkan skulle tydligare framträda som stift och församlingar och talespersonerna skulle kunna bli fler när biskoparna delade upp ansvarsområden.
En väg för kyrkokansliets omorganisation vore alltså att utlokalisera vissa delar till stiften för att där tillskapa nationella centrumbildningar kring pastorala frågor, där arbetet underställs de lokala biskoparnas och stiftskansliernas uppdrag att främja och utöva tillsyn. Att Göteborgs stiftsdirektor Per Starke nyligen har rekryterats till Uppsala är i det här sammanhanget lovande. Hoppas Starke tar med sig stiftens servicebyråer till Uppsala. Man får känslan av att så är fallet när man läser om kyrkostyrelsens planer att inrätta ett nationellt lönecenter. Det finns ingen anledning att kamerala stödfunktioner ligger på pastoral stiftsnivå.
Kanske kan samtal om den nationella nivåns uppgifter och organisation komma i gång på allvar när initierade personer som Gunnar Sjöberg har höjt rösten. Det spelar som sagt roll vem som säger saker.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR