Rätt att granska offentlighetsprincipen – och försvara den

Det är ett klokt förslag, offentlighet och öppenhet vinner inte på att uppfattas som självklarheter. För motionärerna - läs motionen här - bränner frågan till i domkapitlens arbete, det är här tillsynsärendena kan leda till att enskilda drabbas när präster och diakoner får sitt agerande prövat, om det strider mot uppdrag och vigningslöften. Att den bilden är allmän bekräftas av andra kyrkopolitiker som tidningen Dagen talat med.
Det som skaver ska tas på allvar. En genomlysning och debatt leder till att principerna kan ställas mot exemplen ur verkligheten – och försvaras.

Verkligheten är alltid komplicerad på ett sätt som principer inte speglar, och inte ska spegla. Vad det gäller domkapitlens tillsynsärenden utmanas öppenheten av ibland oskicklig hantering där den rättmätiga hänsynen mot enskilda äventyras.

I andra ändan kan vi redaktörer vara bekväma. Offentlighetsprincipen blir en aveny till detaljerad journalistik som oreflekterat får nivå efter det som finns i dokumenten.

För att praktiken kan svaja är det inte fel på principerna. Rutinerna i domkapitlen kan förbättras; det finns möjligheter att få publiceringar prövade i pressens opinionsnämnd och inför domstol.

Argumentet att offentlighet leder till att färre anmäler, av rädsla, har i alla tider anförts mot offentlighetsprincipen – så gör också motionärerna Johan Lothigius och Hakon Långström. Men det är fel. Offentlighetsprincipen har visat sig vara en gott verktyg mot maktmissbruk och korruption.

Ett argument som motionärerna inte använder, men som finns latent är att det är hårt att bli granskad. Bland mäklare, advokater, sjuksköterskor och läkare som granskas utifrån deras roller och vikten av upprätthållet förtroende talas det med jämna mellanrum om begränsningar i offentligheten. Präster och diakoner hör också hit.
Det stannar dock oftast vid en diskussion, klokt nog.

Fundera över praktiken, rätta till det som är illa skött – var rädd om principen om offentlighet.