Religionerna måste få synas

En man faller på knä på en busshållplats i Norrköping och ber till Allah. Skrämda fotgängare ringer polisen. I Tomelilla misshandlas en muslimsk kvinna. En ortsbo säger att klär man sig som hon så får man räkna med stenkastning.
Stämningen är mer spänd än vanligt just nu, och just de här två exemplen är extrema. Men det finns en allmän, grundmurad misstänksamhet mot religion i Sverige. Särskilt mot religion som syns och märks.
Författaren Per Wirtén tar upp ämnet i Sydsvenskan. I Sverige är det avvikande att vara religiös, konstaterar han: ”Det som anses normalt är rationellt, upplyst och sekulärt”. I stället för intolerant sekularism efterfrågar han en ömsesidig läroprocess och lånar begreppet ”religiös musikalitet” från filosofen Jürgen Habermas.

Per Wirtén möts av kompakt oförståelse från sina meddebattörer. Det viktiga just nu är att begränsa religionens skadliga inflytande över politik och samhälle, tycker Per Bauhn, professor i praktisk filosofi. Både han och författaren Sigrid Combüchen försvarar också den sekulära staten. Som om den någonsin ifrågasatts.
Men Per Wirtén är långt ifrån ensam om att påtala bristen på kunskap om religion. Lovisa Bergdahl, som nyligen disputerade i pedagogik, efterlyser en större ”religiös läskunnighet” i skolan för att lyckas med det demokratiska uppdraget.
Psykologen Barbro Lennéer Axelson skriver i sin senaste bok att religiöst tondöv vårdpersonal riskerar att nedvärdera andligt sinnade patienter. De öppet troende kan få sämre vård därför att de betraktas som oförnuftiga och omoderna. Integrationsminister Erik Ullenhag vill öka kunskapen om islam för att motarbeta främlingsfientlighet.

Sprängkraften i Per Wirténs artikel ligger i hans betoning på ömsesidighet. Att religiositet likställs med inskränkthet är vi vana vid. Att religiös insikt framställs som en önskvärd kompetens, inte minst hos kulturskribenter och intellektuella, är där­emot provocerande.
Den sekulära staten ska garantera allas rätt att välja och utöva sin egen tro. Det är därför både troende och icketroende slår vakt om den – det finns helt enkelt ing­et alternativ. Däremot ska vi va­ra ärliga och säga att vårt samhälle inte värderar alla livsåskådningar lika. Det favoriserar sekulär livsåskådning, tolerer­ar religion. I toleransen ligger ett maktförhållande och ett tolkningsföreträde. Någon samexistens på lika villkor är det inte tal om.

Det finns en rad fördomar om religiösa. Bland annat att det finns en motsättning mellan tro och rationellt tänkande. Och att religiösa har en tendens att nedvärdera andra livsåskådningar än den egna. I själva verket är det ofta precis tvärtom. Som minoritet lär man sig redan från början att förstå och sympatisera med det normgivande sekulära perspektivet. Ungefär som homosexuella brukar beskriva erfarenheten av att växa upp i ett heteronormativt samhälle.

Det problematiska med kravet på ”religiös musikalitet” och ”religiös läskunnighet” ligger i tillämpningen. Hur långt ska förståelsen sträcka sig? Självklart kan inte extremistkrav som begränsar andras frihet accepteras. Förbud mot hädelse är uteslutet. Däremot är det nyttigt för alla, även den inbitne ateisten, att genom ökad kunskap öppna sinnet för att andra människor tänker och lever helt annorlunda än jag. Och att detta oftast inte är något jag ska döma över.

Brita Häll

Rekyl: Granska fördomarna mot troende

Ett tungt ansvar vilar ofta på religiösa människor. Som öppet troende får man ofta betona sitt rationella tänkande, ta avstånd från olika grupperingar inom den egna religionen samt stå till svars för illdåd i religionens namn. Vi tar ofta det ansvaret. Vi sträcker ut en hand och förklarar att vi inte är farliga, sekteristiska och oförnuftiga.

På samma sätt som den icke-heterosexuella får vara representant för allt som avviker från heteronormen och nykteristen ständigt får stå till svars för sitt val att inte dricka alkohol, avkrävs troende en särskild representation i dagens samhälle.

Inom diskussioner rörande den heterosexuella normen har man länge förespråkat en normkritisk blick. Detta innebär att man, i stället för att fokusera på individen som bryter mot normen, ställer det normativa tänkandet mot väggen. Kanske är det på tiden att samma fokusväxling sker i den allmänna debatten om religion. Att kritiskt granska hur troende människor, i synnerhet muslimer, utsätts för misstänksamhet och fördomar är inte samma sak som att tumma på kravet om en sekulär stat. Det är att lyfta bevisbördan från dem som går emot normen och tillhör minoritetsgrupper.

När det är en självklarhet i många andra diskussioner, varför blir det så brännande i just samtalet kring religion? Troende har inget egentligt ansvar att va­re sig upplysa eller ta avstånd.
I stället bör blicken riktas på kraven kring just detta och vad det får för konsekvenser när några grupper ständigt sammanbuntas och utsätts för misstänksamhet.

Elin Grelsson