Sämre vård om rädslan får styra

Där kunde händelsen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för två år sedan ha slutat. Även om sorgen och saknaden inte hade ”slutat” där.Nu har händelsen i stället blivit en följetong där frågetecknen radar upp sig. Vad var det som hände innan barnet dog? Hur kommer det sig att barnet hade en så hög koncentration av narkosmedlet tiopental, när ingen påstår sig ha gett henne det?
kom så beslutet att åtala barnläkaren för dråp. Vad som egentligen har skett vet vi ännu inte. Förhoppningsvis kommer rättegången att reda ut det.För det är inte rimligt att så mycket är oklart och motsägelsefullt. Socialstyrelsen har i en egen utredning konstaterat att inget fel hade begåtts i vården av flickan alldeles innan hon dog. Tvärtom hade läkaren agerat föredömligt och helt i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.
lämnar den svåraste frågan obesvarad. Hur fick flickan i sig tiopental? Av vem? Socialstyrelsens egen slutsats, att det är ytterst osannolikt att en medicinskt kunnig person legat bakom en så grov överdosering, även om den getts i syfte att påskynda döden, reser bara nya frågetecken. Händelsen väcker en rad andra frågor. Mer eller mindre indirekt. Medierna har haft mest fokus på sjukvårdspersonalens situation. Ingen ska behöva riskera åtal bara genom att gå till jobbet, hävdar en läkare i ett nyhetsinslag. Nej, men det påstår knappast någon. Däremot är det angeläget att diskutera frågorna om ansvar, medicinskt likväl som juridiskt. Både sjukvårdspersonal, patienter och anhöriga ska kunna känna sig så trygga som det bara är rimligt. Att ett fall leder till åtal måste alltid vara ett extremt undantag.Tilliten till vården skapas inte i domstolarna.Däremot har alla rätt att veta vilka spelregler som gäller. Vara trygga i att det som sägs också är det som gäller. Sverige har i dag varken läkarassisterat självmord eller aktiv dödshjälp. Till skillnad från Schweiz, Holland och delstaten Oregon i USA, som har valt en annan väg.
stöd för ett liknande vägval i Sverige. Läkarförbundet uppger att en majoritet av läkarna är emot. Motståndet är dessutom större bland yngre läkare än äldre. Inget tyder i dag på att Sverige följer i spåren av länder som Holland eller Schweiz.Men det ställer också krav på att samhället avsätter tillräckliga resurser för vård i livets slutskede. Alla ska veta att de erbjuds lindring av smärta och ångest om och när det behövs. Ingen ska behöva känna oro för att lindringen kanske uteblir. Inte heller ska den läkare som ger lindring behöva fundera på var gränsen går. Det ska alla inblandade veta.
inslagen i den senaste tidens debatt har varit kommentarer av slaget; nu kanske vi inte vågar ge den optimala vården i livets slutskede. Tala om att skapa osäkerhet. Råder det någon som helst osäkerhet måste riktlinjerna för vård i livets slutskede klargöras. Den bollen ligger i så fall hos Socialstyrelsen. Oavsett vad som händer i det juridiska efterspelet till händelsen på Astrid Lind­grens barnsjukhus. Många inom vården har understrukit att ingen gör ett bra jobb om man är osäker och rädd. Fullt förståeligt. Det är inte heller någon höjdare att vara patient eller anhörig under de förutsättningarna.