Samtal om rasism i Sverige är minerat

När Ruben Östlund gör en film om svarta barn som rånar vita barn, är det rasism? När studenter på en nationsfest i Lund kläder ut sig till slavar, är det rasism? Vem har rätt att formulera svaren på dessa frågor och hur enkla kan svaren bli utan att förenkla?

Jag vet inte, vet inte, vet inte. Men jag tror att i ett land som Sverige blir samtalet om rasism extra svårt och minerat. Vi levde i en etnisk och religiös monokultur, men allt blev annorlunda så fort. Bilden har rasat av Sverige som en rejäl bonde- och folkhems­-nation präglad av samförstånds­anda, fredsvilja och jämlikhet. Rädslan det lämnar efter sig öppnar spelytor för sverigedemokrater och andra som utstrålar att tryggheten kan återvinnas om Sverige blir etniskt homogent igen (som om Sverige nu någonsin varit etniskt homogent i realiteten).

Vad som kommer i stället för entydigheten våra föräldrar växte upp med är svårt att gissa, men det pågår komplexa och kraftfulla förändringar. Och kanske handlar de såriga resonemangen kring vad som är rasism och inte, om ”oss” snarare än om ”de andra”. Om oss som alltid haft tolkningsföreträdet, som satt reg­­lerna inte bara för ekonomiska och politiska strukturer utan också för samtal, offentliga och andra.
”De andra” har varit några som vi i bästa fall nådigt tolererat, i värsta fall sugit ut å det grövsta. Kan ”vi” egentligen berätta något alls om ”dem”? Jag tror det är där de bottnar, reaktionerna mot tårtan på Moderna Museet, mot filmen Play, mot slaveriet som partytrick: I känslan av att någon stjäl någon annans berättelse, om än tanklöst, utan ond vilja eller rasistiska avsikter.

Samtalet om dessa ting måste fortsätta. Det är förstås ett samtal som i högsta grad angår kyrkan. Ett grundskäl är att kyrkan har i uppdrag att värna det absoluta människovärdet oavsett etnicitet eller andra ytligt sett särskiljande markörer. Ett annat viktigt skäl är universalism i mer strängt teologisk bemärkelse: Den kristna tron står öppen för alla. Det betyder i daglig praktik att kyrkan måste tala i respekt med alla, utan att man därmed har rätt att försöka tvinga folk in i credot.
Så hur talar kyrkan idag, som så länge tillhört oss som haft tolkningsföreträde, med ”de andra” som nu börjar erövra rätten de alltid borde ha haft: Att vara med och sätta villkoren för samtalet?