Satsa på integration med hjälp av civilsamhället

Jonas Lindberg, gästledarskribent
Det är fyra år sedan flyktingströmmen från bland annat Syrien var som störst. Sedan dess har opinionen svängt tydligt i Sverige. Foto: Henrik Montgomery/TT

Den politiska debatten om invandring polariseras mellan den moraliska frågan och den psykologiska – vad vi bör göra kontra vad vi förmår.

Ett konstruktivt sätt att arbeta med integrationen är i stället att göra trossamfund och andra delar av civilsamhället till en större resurs än de är i dag.

Det är fyra år sedan flyktingströmmen från bland annat Syrien var som störst. Sedan dess har opinionen svängt tydligt i Sverige, från en öppen famn för människor i nöd till en alltmer restriktiv hållning och ökad främlingsfientlighet. Nu växer dessutom oron för en ny flyktingvåg, efter Turkiets invasion av norra Syrien och hot om att skicka vidare miljontals flyktingar till Europa.

Omsvängningen i opinionen handlar framför allt om att fokus har förskjutits från en moralisk fråga till en psykologisk. Alltså från ett ”vad bör vi göra?” till ett ”vad mäktar vi med?”. Att dela svårigheter med andra människor tar nämligen på krafterna. Och det tar givetvis tid för flyktingar att etablera sig socialt och kulturellt i ett nytt land, vilket skapar små och stora skav i förhållande till omgivningen längs vägen.

I den politiska debatten talas det därför om den misslyckade integrationen. Alltför ofta framstår det dock som ett sätt att vinna politiska poäng snarare än att konstruktivt hitta sätt att lösa situationen. Att försöka vara den som är strängast mot den invandrare som har alltför svårt att finna sig till rätta kan framstå som politisk handlingskraft, men är inte nödvändigtvis bästa hjälpen.

Enligt nationalekonomen Joakim Ruist bygger integrationen på några grundläggande faktorer. Språket är förstås en sådan och Sverige satsar i dag stora resurser på sådan undervisning. En annan är att komma in på arbetsmarknaden, där mediantiden i dag anges till en så skrämmande hög siffra som sju år. Här är ett grundläggande problem att den svenska arbetsmarknaden är så kvalificerad att det finns för få jobb för den som saknar någon längre utbildning.

»Sverige, som ett av världens rikaste länder, har ett fortsatt ansvar för att hjälpa människor i utsatthet.

Förskjutningen av opinionen mot den psykologiska frågan har sin motpol bland annat i Sveriges kristna råds inlägg i debatten, där det i stället handlar om den moraliska frågan. Och det är naturligtvis viktigt att påminna om att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har ett fortsatt ansvar för att hjälpa människor i utsatthet.

I förra veckans nummer av Kyrkans Tidning menade dock Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, att kyrkorna borde tycka mindre och i stället göra det de är bra på – att skapa samhörighet och skapa vägar in i samhället.

Nu behöver det förstås inte vara en motsättning, men i kommentaren ligger en viktig påminnelse om att kyrkan och andra delar av civilsamhället kan bidra med den kraft som behövs i integrationen. Så länge väntetiderna på arbete är så långa som de är i dag behövs det andra typer av meningsfull sysselsättning, som idrotts- och kulturorganisationer också kan bidra med. Det finns dessutom forskning som visar att trossamfunden kan vara viktiga genom att invandrare där möter människor som redan har etablerat sig i landet och får hjälp med exempelvis myndighetskontakter och att försöka förstå landets värderingar. Alltså ungefär som Svenska kyrkans utlandsförsamlingar fungerar.

Så här är ett konkret förslag, utöver den moraliska frågan: satsa större resurser på integrationen genom civilsamhällets organisationer. Det är förmodligen väl använda pengar.

Jonas Lindberg

Taggar:

Integration

Jonas Lindberg