Sluta ömka de ogifta

Mamma, pappa, barn var den mest harmlösa av lekar man ägnade sig åt som barn. I vuxenvärlden är kärnfamiljen i stället trätoämne och politik. Nu på sensommaren har vi fått ännu en runda av kärnfamiljsdebatterande i kvällspress, på Newsmill och i bloggosfären. Anna Svensson gick ut med budskapet ”dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen” och fick till svar att feminister inte bör gifta sig därför att det är osolidariskt (Ida Therén). Eller: visst, gift er ni, men vi vill ändå markera vårt missnöje (Lisa Magnusson).

I dag när vi har breddat äktenskapet till att omfatta även samkönade par, tycker man att tongångarna kunde ha nyanserats något. Men tydligen inte. För man och kvinna anses det fortfarande som en reaktionär handling att gifta sig. Alternativet är då att vara sambo, vilket många ju också väljer. Men vilken är skillnaden? Sämre lagligt skydd, i övrigt precis samma sak. Heterosexuella samboförhållanden är varken mer eller mindre jämställda eller patriarkalt belastade än äktenskap.

Ingen kan tycka det är rätt att gifta sig på grund av det samhälleliga grupptrycket. Men om man faller för grupptrycket att avstå från äktenskap, varför skulle det vara bättre?
Uppenbarligen är kärnfamiljsnormen fortfarande mycket stark, även bland feminister. Och frågan berör långt fler än en liten grupp röststarka debattörer. Det som står på spel är rätten att ”anses normal och lyckad”, som Nina Lekander skriver i Expressen.

Många upplever kärnfamiljsnormen så tvingande att allting utanför den betraktas som avvikande och misslyckat.
I strävan att anses lyckad framställer vissa frånskilda, inte minst i kulturvärlden, äktenskapet som omöjligt och alla som ännu inte skilt sig som losers. Det säger något om hur revanschlysten man kan bli. Ogifta, skilda och barnlösa får fortfarande stå ut med att bli ifrågasatta, ömkade och nedvärderade. Det är ofattbart, och mycket beklämmande, att vi inte har kommit längre än så.
Men dissandet av heteroäktenskapet är också tröttande. Visst finns det problem. Förfärande många föräldrapar är oreflekterat ojämställda och cementerar en arbetsuppdelning som kan se praktisk ut först men ofta leder till slitningar och skilsmässa. Vissa kvinnors skamliga hemlighet är att de vill bli försörjda och lägga beslag på hela föräldraledigheten.

Men äktenskapet är inte en pepparkaksform som tvingar alla att bli kopior. Det handlar alltid om två individer som utformar sitt samliv efter eget huvud. Äktenskapet är patriarkalt av tradition men inte till sin natur. Traditionen går att förändra.
Att äktenskapet skulle behöva exklusivt skydd – eller rentav skulle kunna devalveras av att andra familjebildningar blir vanligare – är däremot alldeles feltänkt. De olika samlevnadsformer som är bra för barn och vuxna kommer att överleva därför att de fungerar.

Det vi behöver vara mer observanta på är hur vi värderar det som faller utanför normen. Ett mantra som ofta upprepas är ”när familjen fungerar, fungerar samhället”. 2011 borde vi veta att samhället fungerar, trots att många familjer inte gör det. Och tack vare att många fungerar bra utan familj.

Brita Häll

Å ANDRA SIDAN

Jag valde att säga ja till normen

När dörrarna slås upp till den lilla kyrkan och jag och min blivande make börjar vandra uppför altargången knyter sig gråten i halsen. Kyrkbänkarna är fulla av vänner och familj som ser på oss med kärlek i blicken. Min blick möter min systers tårfyllda ansikte och jag brister ut i snyftningar.
Inför Gud och de vi älskar säger jag och min livskamrat ja till varandra. Ja till kärleken, ja till tron på samhörighet och gemenskap, ja till att våga ge sig hän.

Den 6 augusti i år gifte jag mig. Några dagar senare blossade äktenskapsdebatten upp. Jag är en av de unga feminister som gjort något så konservativt och normativt som att gifta mig. Den helg av kärlek, närhet och lycka som jag upplevde var också ett ställningstagande för äktenskapets fortlevnad. Ett steg in till en norm.
Somliga menar att äktenskapet kan omformuleras i radikala och feministiska termer. Jag håller inte med. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om vad man säger ja till och varför man gör det. Bortom kärleken och vårt eviga behov av ceremonier är äktenskapet också ett kontrakt. Det cementerar den monogama normen och har en bakgrund som inte är byggd på kärlek och fri vilja utan ett rent köpslående för att bevara starka släkter.

Jag sa ja till att ingå det kontraktet. Det var ett medvetet val. Människan tvingas ofta kompromissa mellan ideal och känslor. Glappet är inte sällan stort. Jag valde min längtan efter att gifta mig med den jag älskar den här gången. På samma sätt som jag måste förhålla mig till att jag är etniskt svensk och medelklass måste jag också förhålla mig till att jag ingått ett heterosexuellt äktenskap. Det är vad vi gör med vårt innanförskap, våra privilegier, som är det riktigt intressanta. Att kritisera normer, även inifrån, måste vara möjligt.

Elin Grelsson