Svenska kyrkan ropar efter ett ekumeniskt koncilium

Det skulle dröja 47 år tills han blev påve över Katolska kyrkan. Men år 1958 var Joseph Ratzinger ynka 31 år, nybliven ungdomspräst och akademisk stjärnteolog, när han höll en närmast profetisk föreläsning för unga blivande präster om kristillståndet i det kristna Europa. 

Kyrkan hade, enligt den unga Ratzinger, blivit en plats för en ”ny slags hedendom”. Om kyrkan först bestod av hedningar som hade blivit kristna, var den nu tvärtom en samling hedningar som kallade sig kristna. Ouch..!  

Kyrkans yttre liv och kulturbärande ställning hotades av nya idéer och rön. Filosofin formulerade svar på frågor om människans innersta, moraliska väsen men hade samtidigt lösgjort sig från kyrkans doktriner. 

Men framför allt oroade det Ratzinger, att kyrkans inre liv hotades av ljumma lärjungar. De delade inte erfarenheten med de första kristna, att fatta ett krävande andligt beslut och konvertera till ett nytt liv i Kristus. I stället såg 50-talets européer den kristna kyrkan som en naturlig avknoppning från den västerländska civilisationen. 

Det här, menade Ratzinger, ledde till att kyrkan tappade sin kraft. Sakramenten sin tyngd. Lekmän hade ingen riktig missionerande uppgift. Präster och biskopar förlorade då också sin sälta. 

Blott fyra år efter Ratzingers profetiska brandtal öppnade Katolska kyrkans Andra Vatikankoncilium som pågick 1962-1965. Det skulle visa sig att Ratzinger hade satt ord på mycket av det som låg och pyrde under ytan. Som ett svar på sekulariseringen i samhället hade nya rörelser inom kyrkan tagit fart. På ett håll betonade man solidariteten i Jesu budskap och organiserade arbetare. På ett annat var det den liturgiska väckelsen som illustrerade kontrast mellan kyrka och värld. 

På många sätt handlade Andra Vatikankonciliet om att skapa ett tongivande, inomkyrkligt ekumeniskt forum där katoliker öppet och ärligt letade efter minsta gemensamma nämnare. Rörelserna gav kyrkan liv. Men mellan grupperingarna växte misstänksamheten mot det som var annorlunda. 

På många sätt påminner den unge Ratzingers lidanden om hur många unga kristna inom, och nära, Svenska kyrkan beskriver vår tid. Medan Ratzinger oroades över att kristet och sekulärt, heligt och profant, hade förlorat sin tydliga uppdelning, är nutidsmänniskan mycket medveten om detsamma. Teologer, präster och kristna behöver hitta sätt att förklara kyrkan nödvändig ändå. 

Som teologistudent hade jag förmånen att studera med många blivande präster. Jag kan med säkerhet påstå, att det unga gardet präster hanterar sakramenten med en enorm ömsinthet. För dem är de liberala grundvärderingarna en självklarhet, men det ter sig som om sakramentens helighet är vad som utmärker att kyrkan är i, men inte av, världen. 

I mer pietistiskt präglade läger är det däremot Ordet som ges samma tyngd. Jag hör nuförtiden många unga, konservativa tala om att de har en ”klassisk kristen tro”. Det är mindre en konkret programförklaring, än ett sätt att beskriva sig själv som avvikande från status quo. Markörer som frågan om samkönade äktenskap blir ett avståndstagande från den "ljumma" Svenska kyrkan. När sju präststudenter undrar varför de blivit antagna som kandidater i Svenska kyrkan om deras äktenskapssyn inte längre är accepterad sedan kyrkomötet i november, riskerar de samtidigt sin anställningsbarhet i stora delar av Svenska kyrkan. Det är på så sätt ett modigt upprop. De undrar, är vi uträknade? Är Svenska kyrkan inte längre vår? De förtjänar att bli lyssnade på. Den generositeten är folkkyrkan dem skyldig.

När min kollega Robert Tjernberg i sin podd Vox populi, frågar Martin Modéus om vad som händer med Svenska kyrkans självbild när den övergår till att vara en minoritetskyrka, alltså samlar mindre än 50 procent av befolkningen som medlemmar, betonar ärkebiskopen som vanligt, att Svenska kyrkan med folkkyrka menar att "kyrkan bär tron" och "ger av nådens gåvor till människor". 

Missar inte ärkebiskopen något centralt när han använder denna rätt tunna definition? 

Det måste finnas en definition av folkkyrkan som förenar:
1. Det faktum att alla är välkomna, att en personlig tro inte är något krav för att dela gemenskap, och
2. Att den längtan som många bär på, efter att hitta en tro som förändrar livet, är nödvändig att odla för att en kristen gemenskap ens ska uppstå.

I Ratzingers ungdomskyrka ansågs kyrkans egna strukturer självtillräckliga, och Anden gavs inte plats att verka bland Guds folk. Där den gjorde det grodde misstänksamheten och illviljan gentemot det som var annorlunda från en själv. Det byggde murar som kvävde eldar som brann för att ge kyrkan liv. 

Jag tycker mig se samma sak hända i Svenska kyrkan. Vi pratar oftare på ett sätt som om vi inte längre ser Kristus i varandra. Vi känner oss hotade av flankerna som om kyrkan vore en liten amöba, och inte en hel skog. 

Så, lekmän, präster, diakoner, aktivister, pietister, karismatiker, optimister och pessimister: Förenen eder i väntan på en inbjudan från biskoparna. 

Vi borde nog... ses.

Fanny Willman,
ledarskribent