Tre frågor som biskopsbrevet väcker

Jonas Eek, ledarskribent
Foto: Johanna Norin

Det är inte lätt att skriva brev om nattvarden. Fråga Paulus. Första Korinthierbrevet, som innehåller en hel del om nattvarden, har diskuterats i snart tvåtusen år.

Så länge kommer inte det nya biskopsbrevet Fira nattvard att avhandlas. Men biskopsbrevet, som har flera förtjänster, väcker likafullt debatt.

På bara några veckor har flera debattinlägg publicerats, både här i KT och på kyrkliga nätforum. Och det ligger sakens natur: skriver man brev om något viktigt engagerar det till diskussion.

En lägesrapport om debatten så här långt kan inledas med tre allmänna punkter:

1. Det är bra att biskoparna formulerar sig om trons centrala delar. Ibland beskylls kyrkans ledare för att vara tysta eller för att tala om allting annat än kristen tro. Nu har de formulerat sig kring nattvarden som är kyrkans innersta mysterium. Mycket av brevet är välformulerat och om målsättningen var att kyrkan skulle diskutera en central teologisk fråga har biskoparna lyckats och brevet fått avsedd effekt. På min arbetsplats diskuterar vi numera nattvarden för jämnan.

2. Det är inte farligt att tycka olika. Debatt och teologiskt samtal är en del av kyrkans livsluft. Att man dessutom inte är ense om allting illustrerar en av kyrkans stora poänger: vi tror tillsammans men kan tycka, tänka och göra lite olika.

3. Dessutom blir det spännande när olika tycker lika. Biskoparnas brev har gett upphov till en debatt där deltagare från olika traditioner förenas, inte bara i viljan att formulera sig utan också i sina invändningar. Det är intressant när debattörer som ofta befinner sig på olika sidor av samtalet kommer med liknande anmärkningar.

Det ger naturligtvis protesterna tyngd, men illustrerar också något om nattvardens förmåga till gränsöverskridande gemenskaper, där den yttersta gräns som överskrids är den mellan människa och Gud.

Men biskopsbrevet – och främst dess avslutande del med frågor och svar – har också väckt ett antal frågor vilka kan sammanfattas i tre övergripande:

1. Varför tillåts bisaker bli huvudsaker? Sven-Erik Brodd har en poäng när han i KT påpekar att koncelebration, när flera präster läser med i nattvardsbönen, inte är en stor sak. Många lever ett helt liv i kyrkans gemenskap utan att stöta på fenomenet eller ens lära sig glosan.

Detsamma gäller bruket av så kallade reservata. Inte ens med bästa teologiska välvilja kan heller detta anses vara en huvudfråga. Ändå finner biskoparna behov av att markera. Varför? Joel Halldorf påpekar i Dagen att i och med detta ”bryts den tysta svenskkyrkliga överenskommelsen om att högkyrklig ämbetssyn (kvinnoprästmotstånd) inte accepteras, medan högkyrklig liturgi bejakas”.

Om biskopsbrevets formuleringar står för ett medvetet brott med denna ordning väcks en sorts frågor. Om de står för omedvetna brott väcks andra slags frågor.

2. Vad händer med nattvardselementen efter mässans slut? Ingen begär naturligtvis ett absolut svar på den frågan. Vad som däremot krävs är ett pastoralt genomtänkt förhållningssätt.

Av debatten att döma lyckas biskoparna inte ge det. Det finns en bekymmersam otydlighet i deras formulering, när de å ena sidan skriver att de ”överblivna gåvorna ska hanteras med värdighet av respekt för nattvarden” och å andra sidan att det ur ”vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd”.

Det är en oklar formulering som väcker fler frågor än den besvarar. Dessutom speglar den inte vad prästerna lär sig, varken tidigare på Pastoralinstitutet eller idag på SKUI. Utbildningen har alltså strängare formuleringar än biskoparna, som skriver att det överblivna brödet ”kan, men måste inte, förvaras i ett särskilt kärl”. Praxis är att olika kärl bör användas. Däremot är väl poängen att skilja oblaterna åt inte i första hand ”av respekt för nattvarden” som biskopsbrevet anger, utan av hänsyn till människan.

Hur ser remissförfarandet ut för biskopsbreven? Av debatten att döma verkar det finnas perspektiv som förbisetts.

Det lutherska arvet är att i allt odla ett själavårdande förhållningssätt; allt kyrkan gör ska präglas av en sådan pastoral ansats. Överblivet nattvardsbröd och -vin ska hanteras med pietet av respekt för människorna, både församlingen och ämbetsbärarna. Allt ska hanteras så att ingen frestas att misstro att det som sägs i löftesorden – att detta är Kristi kropp och blod – verkligen är sant. Sådan själavårdande omsorg kräver noggrannare formuleringar.

3. Hur ser remissförfarandet ut för biskopsbreven? Av debatten att döma verkar det finnas perspektiv som förbisetts. Enligt uppgifter till KT har till exempel Svenska kyrkans teologiska kommitté inte tagits i anspråk i arbetet. Vilka inomkyrkliga instanser och utomstående experter bistår biskoparna i deras arbete? 

Sammantaget leder dessa tre frågor till ett instämmande i Anna Karin Hammars önskan om en snar uppdatering av biskopsbrevet Fira nattvard.

Jonas Eek