Biskopsbrevet beskriver flera dimensioner i nattvarden

Antje Jackelén, ärkebiskop
Antje Jackelén under en mässa i Uppsala domkyrka. Arkivbild. Foto: Johannes Frandsen

Ingenstans föreskriver vi, som Sven-Erik Brodd påstår, att redan konsekrerat ska konsekreras igen.

Däremot understryker vi att instiftelseorden måste läsas vid varje kommunionstillfälle, skriver ärkebiskop Antje Jackelén som representant för biskopsmötet i en replik till Sven-Erik Brodd.

Biskopsbrev pekar ut en riktning för kyrkan, ger stöd och inspiration. Biskopsbrevet om nattvarden bygger på biskopsbrevet om dopet som kom 2011. Svenska kyrkans församlingar får genom det nya brevet ett redskap att samtala om vad nattvarden betyder, var den har sina rötter och vilka traditioner som finns kring dess firande. Det är glädjande att Sven-Erik Brodd vill delta i samtalet och vi vill kommentera några av de punkter han tar upp.

Sven-Erik Brodd ger ett gott omdöme om huvuddelen av texten, men väljer att läsa brevet med det avslutande kapitlet som tolkningsnyckel. Vi menar att brevet bör förstås utifrån de teologiskt centrala avsnitten, men att det även är väsentligt att besvara vanliga praktiska frågor.

Svenska kyrkans biskopar har ett ansvar för gudstjänstlivet och att människor får möjlighet att utforska tron och växa i den. Där har nattvarden en självklar plats. I dag firar vi nattvard oftare än förr. Nattvard i söndagens gudstjänst firas på alltfler ställen och veckomässa förekommer i de flesta församlingar. Då ställs ofta frågor om vad nattvarden är och betyder. Även praktiska frågor om nattvarden behöver besvaras, men det är viktigt att praktiken har sin grund i den förståelse av nattvarden som särskilt de sju första kapitlen i brevet visar på.

Vår kyrka rymmer teologisk och liturgisk mångfald, samtidigt som den har en evangelisk-luthersk bekännelse. Denna bekännelse är en beskrivning av var Svenska kyrkan hör hemma i den stora kristna familjen — snarare än ett sätt att skapa legitimitet för egna uppfattningar, vilket Brodd hävdar. Det finns alltså inte en snäv nattvardssyn i Svenska kyrkan och evangelisk-luthersk tradition är förstås mer omfattande än svenskkyrklig tradition.

Det finns alltså inte en snäv nattvardssyn i Svenska kyrkan och evangelisk-luthersk tradition är förstås mer omfattande än svenskkyrklig tradition.

Biskopsbrevet beskriver och sammanfattar flera dimensioner i nattvarden. Liksom bilden ändras när de olika glasbitarna i ett kalejdoskop ändrar läge, sammanfogas perspektiv och dimensioner på olika sätt och ger oss en variation av bilder. Denna variation bejakas av kyrkor världen över och har inneburit en breddning av nattvardsmotiven, även i Svenska kyrkan. Därför spelar de nattvardsmotiv som finns i det av Kyrkornas Världsråd framtagna dokumentet Dop, nattvard och ämbete (BEM-dokumentet) en viktig roll i biskopsbrevet.

Dogmhistorien framställs i starkt förkortad form i biskopsbrevet. Det som sägs om väsensläran relaterar till utvecklingslinjer som varit kyrkoskiljande genom historien. Därför konstateras det att dessa föreställningar, som är knutna till aristotelisk väsenslära, inte har samma förklaringskraft för att förhålla sig till nattvardens innebörd idag. I stället har de gemensamma motiven med bakgrund i BEM-dokumentet fått en framträdande roll. Biskopsbrevet diskuterar inte ontologi i allmänhet.

Att framhäva tilliten (lat. fiducia) som bärande för evangelisk-luthersk tradition är både en beskrivning och ett normativt ställningstagande, och det är knappast kontroversiellt. Den långvariga kognitiva överbetoning som Brodd med rätta pekar på omnämns också i brevet. Biskopsbrevet belyser även den förändring som skett, bland annat genom barnkommunion och en förändring av synen på konfirmation i relation till nattvarden.

När det gäller koncelebration kan dess innebörd tolkas på olika sätt och varierande praxis förekommer och har förekommit. Biskopsbrevet uttrycker biskopsmötets konsensus om koncelebration, i betydelsen prästers gemensamma läsning av instiftelseorden (sid 79-80). Som framgår av brevet, står detta inte i motsättning till användandet av den av Kyrkohandbokens nattvardsböner som innehåller växelläsning mellan präst och församling i bönens inledning (Nattvardsbön 4).

Det stämmer att biskopsbrevet är en text där vägval gjorts, vilket hör till det ansvar Svenska kyrkans biskopar har att ge vägledning. Men ingenstans föreskriver vi, som Sven-Erik Brodd påstår, att redan konsekrerat ska konsekreras igen. Däremot understryker vi att instiftelseorden måste läsas vid varje kommunionstillfälle.

Frågan om sakramentsskåp som Brodd inleder med diskuteras överhuvud taget inte i biskopsbrevet. Vi framhåller nödvändigheten av värdigförvaring av det överblivna i syfte att konsumeras vid kommande nattvardsgudstjänst.

Vi ser fram emot Sven-Erik Brodds bok om nattvardsteologier i Svenska kyrkan. Den kommer att vara ett värdefullt bidrag till det fortsatta samtalet om nattvarden och kommer av naturliga skäl att gräva djupare än vad ett biskopsbrev kan och ska göra.  

För biskopsmötet,

Antje Jackelén
ärkebiskop

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Nattvard
Jonatan Mattsson
Men biskopsbrevet säger att man inte behöver skilja på konsekrerat och icke-konsekrerat bröd efter gudstjänsten. Om man blandar dem - dvs lägger Kristi kropp bland de vanliga oblaterna - sker ju en omkonsekration i nästa mässa, eller hur?
Ett undanglidande och luddigt svar. Biskopsbrevet skriver ju att det konsekrerade kan blandas med det icke konsekrerade. Därmed måste det konserteras om. Man skri er också att överblivet vin hälls ut, tex på marken (eller i avloppet väl). En tragisk publikation. Gör som Anna Karin Hammar skriver, dra in brevet och börja om från början. Någon biskop måste kunna bättre.