Unga män längtar efter kraftfullhet

Känns yttrandena igen? Att vara präst verkar allt mer uppfattas som ett vårdande yrke.
Trots den digra feministiska skolning som svenska ungdomar utsätts för verkar det ökade kvinnliga inflytandet i kyrkan (fler kvinnor än män firar gudstjänst, en stadigt ökande andel kvinnor blir prästvigda) ha bidragit till yrkets allt mer vårdande prägel.
Det märks inte minst i mycket av dagens förkunnelse: ett ofta terapeutiskt tonläge, strävan att alla ska vara med, att ingen ska behöva uppfatta sig själv som get, oviljan att tänka i kategorier av synd, förlåtelse, helgelse. Det har hänt att jag i kyrkbänken känt mig som ett mycket litet barn, som föremål för en – som C S Lewis skulle uttryckt det – senil välvilja.
Det är klart att denna ton behöver balanseras. Jesus är ju både Guds lamm och Lejonet av Juda. Han säger inte heller jag dömer dig men också gå nu och synda inte mer. Jag gissar att unga män, efter förskole- och skoltidens många milda fröknar, längtar efter lite sälta i sitt liv. Eller, varför inte, kraftfullhet?

Kanske är pojktappet ett symptom på den rädsla med vilken nutidsmänniskan nalkas Guds kraftfullhet. Vi är rädda för Abra­hams Gud, så rädda för Hans vrede och helighet. Eller är det kanske snarare, handen på hjärtat, arga vi är?
Somliga skriver böcker som går ut på att varje rekorderlig kristen måste ta avstånd från Gamla testamentet. Och visst, varje dag i tidningen läser vi om missbrukad kraftfullhet: hustrumisshandel, trafficking, korruption. Och drar därav slutsatsen att manligheten spelat ut sin roll, som Nina Björk skrev: i min lägenhet med två lås och portkod behöver jag mer ha en man som kan diska än en som kan jaga fiender på flykt.
Det verkar oerhört svårt att vara man i dag – var ska unga män hitta de förebilder de (och deras framtida fruar och barn) så väl behöver? Det är en fråga som ännu söker sitt svar, också för kyrkan här, öster om Eden.