Våga säga mer än 140 tecken

När det gäller kyrkan har vi en svårare utmaning, vi kan inte förklara hela innebörden av vår tro och vår Gudsglädje på 140 tecken utan att använda klyschiga ord som många anser vara uttröttade och överanvända.

En fråga som den senaste tiden kretsat i sammanhang runt mig och som jag ofta möter när jag pratar med människor om Svenska kyrkan är ”Ja, men vad vill ni? Egentligen? Vad tror ni?” och hur vi inte pratar så mycket med varandra om vår tro som vi borde.

Efter att ha lyssnat på och följt kyrkomötet under fyra dagar konstaterar jag samma sak. Vi frågar efter evangelium och Guds ord, vi ropar och törstar efter en tydligare teologi i våra arbetslag, våra sammanhang och vår vardag.
Att vi har en tro och ett gudslett hopp, talar om dopets innebörd och hur vi kan vila i vår tro i vardagen, det är det som gör oss till kyrka där vi är. Vi vill inte gärna trampa varandra på tårna, utan tassar hellre, men det där gör också att vi inte utmanas och utvecklas i vår tro så mycket som vi faktiskt har möjlighet till. Vi är varandras redskap och verktyg, och vi måste våga tala!

När jag för ett par veckor sedan var med styrgruppen för nätverket Ideellt forum på studieresa i Glasgow träffade vi där en präst som, när jag lyfte frågan kring identitet och fallande medlemssiffror, svarade ”Well, you wouldn’t join an anxious organization, now would you?”. Och det där fastnade. Nej, det krävs lite mer för att övertala mig. Och därmed andra också. Vi måste prata mer tro. Vi måste prata evangelium. Med varandra lika mycket som med andra. Det är det som Svenska kyrkan gör bäst. Och av allt det som vi i Svenska kyrkan gör, vad finns det som andra inte kan göra? Mycket av den diakonala verksamhet vi bedriver kan andra också ta sig an, trots att vi vilar i en medmänsklig grundtanke och till viss del ser det som vårt ansvar. Men, andra kan inte tala om evangeliet som vi kan, och tala om hur tro och handling ska få bli ett.

Är du medlem (tillhörig)? Anställd? Förtroendevald? Prata! För det är faktiskt så, att om vi inte talar högt om vad det är som får oss att lägga både själ och hjärta i Svenska kyrkan, hur ska vi då nå dem som ännu inte hittat hit? Hur når vi dem som inte hittat den Gud jag lever för och tillsammans med?
Vi behöver, för oss själva, bli än mer tydliga i vår uppgift och vårt budskap. Med start nu. Ett nytt kyrkoår nalkas, med nya tankar och nya krafter. Tala! Förkunna! Var glad i ditt uppdrag i Svenska kyrkan! Prata vid fikabordet på jobbet! Tala med varandra på väg till lunchen eller när ni möblerar stolar i församlingshemmet! Sprid Guds ord! Det är vad vi är ombedda att göra.