Våga tänk nytt efter Lars Friedner

Kyrkan står utan administrativ ledning. En rekrytering av ny generalsekreterare har rimligen dragit igång: De andra topptjänsterna, personalchef och informationschef, anställs i sin tur av generalsekreteraren. Det är den naturliga ordningen.
Det är bråttom. Ett drygt halvårs stillestånd på kyrkokansliet – så lång tid får man minst räkna med vid en rekrytering till ett toppjobb – kan verka överkomligt om man tänker att kyrkans verksamhet tuffar på. Men det gör den i så fall bara till dess bränslet tar slut.

Kyrkan står inför en rad problem och utmaningar. De är kopplade till varandra och handlar om kyrkans roll och förmåga. Att ta sig an dem kräver en tydlig och effektiv ledning.
Kyrkan syns och hörs för lite i det offentliga samtalet. Att ärkebiskopen inte är igenkänd i lekprogram som På spåret, eller ramlar ur makthavarlistan hos Fokus är marginalföreteelser, men likafullt indikatorer. Det senaste året har debattartiklar av representanter för Svenska kyrkan bara nått in på DN debatt och Svenska Dagbladets Brännpunkt ett handfull gånger.
Att inte synas på andra arenor än de egna är en del av problemet med förankringen.

Makten över kyrkan är ett dilemma och kräver översyn. Folkkyrkans fundament, den breda medlemsbasen och den demokratiskt utsedda styrningen gröps ur.
Demokrati är en utmärkt ordning, men bygger på legitimitet. Den saknas: Valdeltagandet i kyrkovalen är generande låg, och kunskapen om hur kyrkans organisation är uppbyggd är näst intill obefintlig i stora medlemsgrupper.

Medlemstalet är fortfarande fantastiskt. Årskiftet 2009–2010 var 72 procent av Sveriges befolkning medlemmar. Men de som går i gudstjänst, som deltar i kyrkliga handlingar, de som döps och konfirmeras blir färre. För alla dem som inte kom i kontakt med kyrkan minskar också kyrkans relevans.
Krasst kommer resurserna också att minska, men relevansen är viktigare.
Maktutövandet en nyckel­fråga, och med den organisationen. Den präglas av den dubbla ansvarslinjen och av församling­en som den viktigaste nivån. De är intressanta lösningar ur makt­delningsperspektiv. Kanske är de rätt.
Men organisationen är inte lätt att läsa av när ansvar ska utkrävas och när det krävs handling. För att ta ett exempel: Församlingen och därmed kyrkorådet är arbetsgivare, men stiftet håller koll på att församlingslivet sköts på rätt sätt och att präster och diakoner följer vigningslöftena. När det bränner till kan arbetsrätt och tillsyn glappa betänkligt.
För den utanförstående ter sig kyrkan i sådana fall som ett moras.

Maktdelning och maktbalansering är en svår konst. Som allt annat är de beroende av såväl tradition som personer. Det visar till exempel den amerikanska konstitutionen, där kongress och president kommit att blockera varandra, med allvarliga konsekvenser för beslutsfattandet – och för respekten bland medborgarna för landets ledning.
Svenska kyrkan är inte där. Men inför stora utmaningar och i kriser prövas en organisation. Efter elva år lever kyrkan med såväl det ena som det andra. Därför behövs det en radikal genomlysning.
Därför brådskar det också med en ny generalsekreterare, ty att låta kyrkan tuffa på mot hotande bränslebrist är inte ett alternativ. Och det är läge att tänka nytt och djärvt.

Hur finna någon med kunskap om hur kyrkan fungerar ur alla aspekter, med respekt för såväl förkunnelsens bärighet som administrativ och organisatorisk kompetens?
Såväl Thomas Söderberg, biskop i Västerås, som Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, var med och la grunden till den nya kyrkan. De vet hur det var tänkt att den skulle fungera. En av dem skulle kunna bli den generalsekreterare kyrkan så väl behöver.
Att utse en biskop stämmer inte med kyrkoordningen – kompetens som behövs kan inte komma i bruk. Ännu ett skäl att se över kyrkans ordning.

Anders Ahlberg

Rekyl: Kyrkoordningen måste anpassas till 2010-talet

KT:s utspel om en episkopal generalsekreterare på kyrkokansliet är både spännande och utmanande. Och det är faktiskt möjligt. Generalsekreteraren ska vara döpt och medlem i Svenska kyrkan – och det är ju biskoparna. Samtidigt signalerar KT det allt mer uppenbara; att kyrkoodningen är out of order och måste göras om från grunden. Måtte detta arbete påbörjas så snart som möjligt och måtte det bli genomgripande. Och anpassat till 2010-talet.

Om tio år kommer det svensk­kristna landskapet att vara helt förändrat. Personer med rötter i de ortodoxa kyrkorna och i den katolska kyrkan kommer att ha framträdande platser i medier och i offentligheten. De riktigt stora gudstjänstfirande församlingarna kommer i allt mindre grad att finnas i Svenska kyrkan. Gamla svenska kyrkorum fylls av fromhetstraditioner som människor med annan etnicitet tagit med sig. Svenska kyrkans goda men fåfänga ambition att vara hela svenska folkets kristna röst är redan slut.
De partipolitiskt valda i de olika kyrkliga församlingarna representerar dessutom en så liten del av medlemmarna att det är genant. Ingen annanstans kan man driva en majoritetslinje med ett underlag på fem procent.

Nu behövs en kyrkoordning som relaterar kyrkans ledningsfunktion till kyrkans gudstjänstfirande församlingar. Då är det också rimligt att en biskop med god inblick i vad kyrkan är blir generalsekreterare. Det kan bli början på att Svenska kyrkan finner sin verkliga plats i samtiden och framtiden.

Bo Brander