Vi har en dröm 2013

Öppenhet för det oväntade

I en liten bok med advents- och julbetraktelser gör den engelske prästen och fysikern John Polkinghorne en distinktion mellan, å ena sidan, det kristna hoppet och, å andra sidan, optimism och önsketänkande. Det tål verkligen att fundera på vad det kristna hoppet egentligen innebär, och vad inte.

Optimisten ser allt från den ljusa sidan och räknar kallt med att det nog, åtminstone för hans egen personliga del, kommer att ordna sig på slutet. Hans kusin, den något mer lättjefulle önsketänkaren, hänger sig åt sina drömmar och projicerar dem på tillvaron runt omkring honom.
Polkinghorne skriver: ingen av dessa attityder är detsamma som hopp./…/Det kristna hoppet är öppet för det oväntade i det som ligger framför just för att det litar på trofastheten hos den Gud som alltid gör nytt.
Häri ligger en stor utmaning för oss alla, vilken läggning vi än har. Somliga av oss upptas helt av nuet, och hur vi uppfattar det, och tycker därmed att varför gör Gud inte mer, hur kan han tillåta att världen ser ut som den gör…Och tar kanske själva på oss rollen som världsförbättrare.
Andra hämtar sin trygghet i det förflutna, i traditionen, vilket kan medföra att de inte riktigt märker hur Gud handlar nu, för att det kanske är på andra sätt än dåförtiden. Deras glas­ögon är liksom bara justerade åt ett håll. Ytterligare några sätter sin tillit till framtiden, missnöjda både med hur det var och hur det är. De gör upp planer och strategier och märker kanske inte heller de hur Gud alltid verkar just nu. Samtliga är benägna att lita mer till sina egna sinnesförnimmelser än till den Guds trofasthet som Polkinghorne talar om.

Hoppets främsta biprodukt är glädje. Jag är övertygad om att vi kommer att märka mer glädje hos oss själva och i våra församlingars liv om vi vågar ta hoppet på allvar, leva det. Det kommer att vara min bön för A.D 2013.

Anna Sophia Bonde

-----------------------------------------------------------

Vi behöver balans mellan tro och vetande

Ända sedan antiken har det funnits en konstruktiv spänning mellan Aten och Jerusalem. Inte bara som politiska eller ekonomiska centra, utan på ett djupare symboliskt plan. Aten betecknar då filosofi, kunskap och förnuft, medan Jerusalem står för det heliga, för tro och engagemang.

Dagens Aten har bytts mot oförnuft och ekonomiskt kaos medan Jerusalem snarare förknippas med fundamentalism, våld och intolerans.
Jag har – inte bara en dröm – utan en övertygelse om att vi alla har ett gemensamt ansvar för arbetet med att hitta en balans mellan Jerusalem och Aten, tro och vetande, religiöst engagemang och kunskapsbaserat tänkande.Vi kan se hur för­ödande följderna blir när de två frikopplas från varandra, lokalt och globalt. Palestinafrågan och Israels ockupation, Irans folkliga förtryck, talibanerna i Afghanistan, koranbrännare i den amerikanska södern på ena sidan, och på den andra profanhumanisternas pubertala angrepp eller Skolverkets beröringsskräck för allt vad religion heter, är alla påminnelser om avståndet mellan Aten och Jerusalem. Men också inom oss själva och i vår egen kyrka ser vi hur de två alltför ofta frikopplas från varandra.

Jag har – inte bara en dröm – utan en övertygelse om att vi på allvar behöver bearbeta frågan om hur vårt religiösa språk, vår tro och bekännelse förhåller sig till förnuft och vetenskap. Vi lever i dag i en andlig och intellektuell schizofreni där Bibelns världsbild och trosbekännelsens ”uppstigen till himmelen” svårligen går att förena med rymdforskningens rön om universums oändlighet.
Jag påminner gärna mig själv om det skolastiska uttrycket, ”att tron understundom övergår vetandet, men inte strider där­emot”. Även förnuftet är givet av vår herre, och vi ska använda det. Men vissa saker förstår jag att jag inte förstår. Både Aten och Jerusalem behövs, men det är en stor pedagogisk uppgift att skapa en rimlig balans.
Drömmen inför det nya året är att vi på olika sätt skall kunna bidra till att Jerusalem på sikt åter kan bli de tre abrahamitiska religionernas heliga stad och förnuftet återupprättas både i Aten och hos oss själva. Frågan om hur tro och vetande, kritisk forskning och lyhördhet för det heliga kan förenas är inte främst en teoretisk debattfråga, utan handlar om att bejaka tillvarons olika sidor och bli hela, både som individer, kyrka och mänsklighet. Och det är mer än bara en dröm.

Lennart Koskinen

-----------------------------------------------------------

Jag vill se resultat

En dröm ger tanken vingar, den blir verklig då… Under 2012 hittade jag ord för en oväntad egenskap. Jag blev resultatorienterad. Strategier, teorier, drömmar – allt det där har jag tyckt var roligt även tidigare, men nu trillade polletten ner. Vi undrade vart vi var på väg och jag tror vi glimtar det där framme, så jag längtar! Jag vill se resultat.

På Ideellt forums t-shirt står det ”Man trivs där man behövs”. På konferenserna och kursernas utvärderingsblanketter har det lyst tydligt, oavsett ämne egentligen – ”Ge mig mer!” – HÄR fick jag lov att se en bit av processen framåt. Och det ger mersmak. Jag vill bli hörd!
I tidningar, på internet och i debattprogram hittar vi samma sak: längtan efter att få berätta vad man tycker. På utbildningsmässorna kommer eleverna fram och säger att de vill ut och göra något ideellt efter studenten. De vill bidra till något som betyder något, vara en del av framtiden och de vill känna att det som de valt att göra behövs.
Kanske är det för att vi kan face­booka ut våra nyårslöften? Kanske för att de flesta av oss har det oförtjänt bra?

Ska jag drömma måste jag drömma om något storslaget, långt mycket större än mig själv. Jag vill att människor slutar att såra varandra. Jag vill verkligen att barn slutar att rygga tillbaka från sociala sammanhang för att de skäms över materiella ting som ”inte håller måttet”. Jag vill aldrig mer höra om någon som dog för att vattnet var förgiftat. Aldrig mer blunda för orättvisor.
Vi bygger upp strategier för våra problem, vi tvingas ta tag i allt. Synliggörandet är början på lösningen, men ibland undrar jag om det inte också får oss att älta? Vi börjar jaga exklusiv samhörighet i stället för att bidra med oss själva. Hur tar vi egentligen emot denna enorma efterfrågan på att få vara delaktig?

Hannah Kroksson

-----------------------------------------------------------

Rätta till skev mediebild

Vilka bilder av Sverige är det som förmedlas i de rikstäckande medierna? Hur mycket av landet norr om Dalälven speglas och återges i tv? Ibland kan man tro att rikets gränser slutar norr om Gävle. Om det inte handlar om naturresurserna förstås. Då är Norrland det stora skafferiet där giriga nävar tar för sig, exploaterar malm, el och skogsråvara utan större hänsyn till befolkning och miljö. Behövs det så flyttas hela städer.

Samtidigt sker detta roffande oftast i trakter präglade av avfolkning. I orter som ofta lämnats åt sitt öde och en långsam död, varken vill eller kan unga familjer bo. Skolor läggs ner, affärer bommas igen och det är inget liv för den moderna människan som vill shoppa sig fri från livsångest. Här frodas ingen livsstil som glassiga magasin kan spegla och göra reportage om. Bilarna är skruttiga och långt ifrån miljövänliga. Utan­förskap och loser-stämpel ger grogrund för politisk misstro bland både yngre och äldre som bor kvar.
Men det skrivs inte mycket om detta i de stora medierna. Kanske för att den regionala tillvaron inte intresserar dem som har makten vid nyhetsdeskarna i storstäderna. Där är gräset som vanligt grönare på andra sidan Stureplan. Hur kommer det sig annars att det är viktigare att visa upp människor som bor utan­för någon europeisk storstad, som lever fattigt, eldar med ved och samlar ”bra att ha”- grejer under sina presenningar, än att göra lika inträngande reportage från någon mindre ort eller by i vårt eget land? För så lever folk i min närhet också.

Det är lätt att bli uppgiven, glömma att det finns människor som bjuder motstånd. Som inte vill att landet ska falla isär. Därför tål det att påminna om att Svenska kyrkans församlingar ofta är bland de sista som finns kvar på ort och ställe när samhällsservicen släckt ljuset och packat ner. Men hur länge till? Om alla yngre flyttar och det bara blir gamla människor kvar dör kyrkan bokstavligen framför våra ansikten.
Förhoppningen inför 2013 är därför att alla goda krafter gör gemensam sak för att avfolkningens onda cirkel bryts. Inte minst för miljöns skull.

Barbro Matzols

-----------------------------------------------------------

Fler teologer i samhällsdebatten!

Så mycket känns hopplöst: Klimatkrisen. Obalansen mellan nord och syd. Det faktum att kvinnor i Bangladesh under vidriga omständigheter syr våra kläder medan kläd­kedjornas ägare tjänar arbetsfria miljarder på kuppen. Europas ekonomiska kollapser. SD:s närvaro i riksdagen. Utförsäljningen av svensk skola, vård och omsorg till vinstmaximerande riskkapitalister.
Något måste hända.
Jag vill att något bra händer.
Och jag tror verkligen att just kyrkan kan få bra saker att hända.

Hållbarhetstänkandet i svenska kyrkan är konkret. Det finns strukturer och metoder för arbete med rättvisefrågor. I migrationsfrågor tar kyrkan ställning mot främlingsfientlighet, för människovärde och medmänsklighet. Återstår Europa. Vad gör vi med Europa?
Svensk utförsäljning av allmännyttiga infrastrukturer är en del av den ekonomiska strukturomvandlingen av Europa, en omvandling som bidrar till ekonomisk instabilitet, kravaller och främlingsfientlighet.

Struktur­omvandlingen klassas av många som en fråga utanför kyrkans domäner. Den sägs vara ”politisk” och därmed alltför brännbar. Men en kyrka som vill verka bland människorna måste relatera till politiken, om än förstås med integritet.
Skola, vård och omsorg har i två tusen år tillhört kyrkans kärnområden i världen. Det finns inget skäl för svenska kyrkan i dag att glömma den aspekten av sin historia. Inför 2013 hoppas jag att Svenska kyrkan blir synlig i diskussionen om vård och utbildning och även i övrigt synligt förvaltar sitt specifika arv. I praktiken innebär det fler teologer i samhällsdebatten.
Det kan låta paradoxalt. Är inte teologin en världsfrånvänd aspekt av kyrkans liv? Nej. Teologin är kyrkans hjärta, och teologi har många fasetter. En av dem är tanke och lärdom, en annan är omsorgen om nästan. Teologer, kavla upp ärmarna 2013! Verka i världen!

Maria Küchen

-----------------------------------------------------------

Förtvivlan tippar över i framtidstro

Larmrapport följer på larmrapport. Fakta talar så högt att snart de sista förnekarna har tystnat. Jordens klimat är i omedelbar fara. Det är till och med värre än man befarade bara för ett par år sen. Och ändå händer (nästan) ingenting.
Min dröm är att 2013 blir året då det vänder. Då den miljömässiga tvehågsenheten och de förlamande skuldkänslorna byts i beslutsamhet och handling. Och det finns hoppfulla tecken.

Två upprop den senaste tiden talar med en förtvivlan som ändå tippar över i framtidstro: Nu bara måste något hända. Det ena är Radikaliseraklimatpolitiken.nu, en namnlista som vädjar om politiska beslut som begränsar effekterna av den globala uppvärmningen – för de fattigas skull. De negativa effekterna av ett förändrat klimat märks nämligen tydligast i de delar av världen som bär minst ansvar för utsläppen. Därför behöver vi i de privilegierade delarna av världen vara beredda att vid behov sänka vår konsumtionsnivå, om det är detta som krävs för att rädda miljön.

Det andra uppropet kallar sig Föräldravrålet och samlar in namnunderskrifter för att rädda klimatet för barnens skull. Uppropet kräver modiga politiska beslut: ”Redan om femtio år riskerar temperaturen att ha stigit med 4 grader globalt – enligt Världsbankens rapport. Om inte politiker och andra makthavare försöker bromsa klimatförändringarna på riktigt kommer våra barn att leva i en förstörd värld.”

Min dröm är att vi alla kastar eventuella kvarvarande skygg­lappar och gör gemensam sak för klimatet. Privat och på politisk nivå.
Hur mycket får det kosta att rädda klimatet? Ju längre vi funderar över svaret på den frågan, desto dyrare blir det.

Brita Häll