Vi lämnar ingen efter och utanför

Den svenska ekonomin är stark.
I förra veckan kom OECD:s senaste rapport och Konjunkturrådets analys av det ekonomiska läget: Sverige är bäst i klassen, ”en ö av blomstrande välstånd mitt i osäkra vatten” som OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria uttryckte det. Budgetöverskott i statens finanser, förhållandevis låg nivå på statens lån (under 60 procent av BNP­), ett pensionssystem mer solitt än andras, och så vidare. Finansminister Anders Borg skiner som en sol.

En absolut majoritet av oss får det också allt bättre, och markant bättre. Skatterna sänks och de låga räntorna gör att många kan göra ”boendekarriär”, räkna med en förmögenhet tack vare värdestegring i hus och bostadsrätter.
Skattelättnader och stimulans som ROT-avdraget gynnar utvecklingen för de som har. Många upplevde krisen 2008-2009 i medierna, men inte i plånboken.

OECD och Konjunkturrådet konstaterar dock i allt beröm att det är en del i Sverige som fungerar mindre bra. Framför allt är arbetslösheten fortsatt hög, kring 8 procent, ”det finns betydande outnyttjade resurser på arbetsmarknaden trots en över lag stark makroekonomisk utveckling sedan mitten av 1990-talet”, skriver Konjunkturrådet. ”Vi anser därför att Sverige lider av ett omfattande undersysselsättningsproblem.”
Så kan ekonomerna uttrycka det.
De som lider är en stor grupp, upp emot 400 000, som hamnar utanför välståndsökningen och utanför arbetsgemenskapen. Vissa grupper är mer utsatta än andra, utöver de regionala skillnaderna: Ungdomar upp till 25 år har en arbetslöshet på mellan 15 och 20 procent; de som är födda utomlands kring 15 procent, refererar Konjunkturrådet.

Det här är förhållanden som inte är värdigt ett land byggt på rimlig empati. Skillnaderna mellan den som är med och den som inte är med är för stor – och den vidgas.
Vad har kyrkan med saken att göra?
Ekonomiska auktoriteter som OECD och Konjunkturrådet kan med kylig analys argumentera för att hög arbetslöshet är ineffektivt.
Kyrkan å sin sida kan göra samma konklusion, men med hett klappande hjärta: Vi lämnar ingen efter och utanför! Evangeliet är alla omfattande, däri en del av sprängkraften. Det är kyrkans natur att inte stöta ut, att inte räkna den starke som norm och den svage som udda.

Det innebär att Svenska kyrkan vinnlägger sig att vara en lyhörd och fördomsfri arbetsgivare, att särskilt se till de grupper, och i dem, personerna som har det svårare än andra att få jobb.
Det innebär också att som en självklarhet se en arbetslöshet som mest kring 2–3 procent, och långtidsarbetslösheten i stort sett raderad.
Den synen tar de folkvalda inom kyrkan med sig till sina andra profana uppdrag och in i partigrupper.
Och politiken som ska genomföras?

Att sköta de offentliga finanserna väl är inte en blockfråga. Göran Perssons regeringar liksom den nuvarande alliansregeringen har klokt hanterat kriser och återuppbyggnad. Erfarenheterna av hanteringen av bankkrisen på 1990-talet har varit levande kunskap som använts i den senaste krisen.
Båda blocken kan ha insikter och kunskaper om hur man kommer bort från den åttaprocentiga arbetslösheten – med ett mandat från oss alla, pådrivna av kyrkan.

Anders Ahlberg
anders.ahlberg@kyrkanstidning.se

Rekyl: Hur ser idealen ut i praktiken?

Det är lika bra att erkänna. Jag är ingen ekonomisk specialist eller kunnig om arbetsmarknadspolitik. Läs därför denna text som en allmän reflektion över temat som Kyrkans Tidnings ledare lyfter. Det är inte svårt att dela den generella syn som ledaren ger uttryck för. Men jag undrar: och sen då? Hur ska dessa ideal genomföras i praktiken? Det är väl där skon klämmer.

Det är inte svårt att nå konsensus om att alla som vill ha arbete borde få. Det är inte en politik som bygger på empati. Bevare mig för att leva i ett ”land byggt på empati”. Arbete ska skyddas genom lagstiftning och stimuleras genom politiska reformer. Att få arbeta är en mänsklig rättighet, vilket dock inte innebär att någon kan tvinga sig till ett arbete. Men vad gör vi med ekonomers prognoser om att arbetslöshet runt två procent leder till inflation? Eller vad gör vi med dem som vill arbeta, men helst gör det svart? Eller de som inte vill arbeta alls?

Arbetslösheten bland unga och invandrare är en av de största politiska utmaningarna i dag. Den ställer människor utanför arbetsgemenskaper där individer får möjlighet till utveckling och engagemang (mer eller mindre). En stor förlust för oss alla är att samhället i stort går miste om massvis med kompetens, kunskaper och kreativitet. Det främjar inte någon att trösklarna in på arbetsmarknaden är så höga för dessa grupper. Om inte av andra skäl så borde vi av egenintresse, snabbt som attan, se till att lösa detta problem. Kyrkorna kan göra sig hörda. Inte främst med empati utan med konkreta politiska modeller för att lösa frågan.

Susanne Wigorts Yngvesson