Därför är det viktigt att vi bjuder in till samtal om polyamori

Helena Myrstener, Gunilla Hallonsten Malmö pastorat
Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Foto: Getty

Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till samtal om polyamori.

Svenska kyrkans uppdrag är försonande mångfald. Under Pride blir mångfalden extra synlig i regnbågens alla färger. Ett av regnbågens spektra är polyamorös identitet. Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Det går inte att förenkla begreppet polyamori till det som ibland kallas ”öppna förhållanden”.

Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till ett samtal om polyamori i en av stadens citykyrkor, S:t Johannes kyrka. Är polyamori eller flersamhet något som Svenska kyrkan överhuvudtaget ska samtala om? Vilka skulle skälen i så fall kunna vara?

En traditionell klassisk kristen syn på äktenskapet tillhör vårt arv, det vill säga att förbundet mellan två individer är sakramentalt och heligt, det symboliserar Kristi kärleksförbund med sin kyrka. Med detta synsätt förstås äktenskapet som en gudomlig ordning, en djup enhet som hör till skapelsen och som människan inte kan förfoga över eller ens greppa med sitt förstånd. Denna teologi har format mångas drömmar om den ende/enda som finns där någonstans, ämnad enbart för mig och i vilkens famn jag kan lägga hela mig. Är inte kravet som ligger dolt i detta egentligen ouppnåeligt? En människa kan aldrig bära någons behov fullt ut eller uppfylla all längtan. Ingen kan heller ta eller bära Guds plats i någon annan människas liv.

Kärleken är och ska vara centrum i den kristna tron. Vi talar mycket om kärleken och uppdraget är att inte stå i vägen utan ge rum och rymd för den. Kärlekens källa, ursprung och grund finns i en treenig Gud. Förebilden är Jesus Kristus liv och gärning. Guds förlåtelse och försoning genom Kristus öppnar ständigt upp för kärlekens nya möjligheter och flöden. Tron är att kärleken alltid är större. Kan det betyda att den också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?

Det svenska samhället accepterar i dag helt självklart en slags flersamhet som tar sin början i en tvåsamhet som kan brytas genom en skilsmässa, varpå sedan ett nytt äktenskap kan följa med löften som ännu en gång avges framför ett altare. En flersamhet som däremot existerar i exempelvis en tresamhet är fortfarande något som kyrkan inte har närmat sig. Rädslan att uppfattas fel och antas förespråka månggifte kan vara en mycket rimlig anledning till detta. Men, människor som lever i flersamhet kan komma att uttrycka önskemål om kyrkans välsignelse. Finns det en reflekterad beredskap för detta så det kan leda till goda och befriande samtal? Svenska kyrkans hållning är i dag att stödja och välsigna livslånga, trofasta parrelationer. Men människors egna överenskommelser, löften till varandra och vad som personligt läggs i innebörden av trohet vet vi väldigt lite om.

Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen.

Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen. Det som rör sig i människors huvud och hjärtan är kyrkans angelägenhet. Ett samtal kring polyamori eller flersamhet visar att Svenska kyrkan vill förstå något fördjupat om människans själsliv och hur innersta behov uttrycks. På detta sätt kan kyrkan lära, bidra i samtalet, ge plats och möjligheten för människor att spegla sig i varandras berättelser om kärlekens gudomliga ursprung och olika ”ansikten”.

Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. ”Tvåsamheten” och ”flersamheten” kan med fördel mötas i ett berikande samtal kring fördjupade frågeställningar kring trohet, svartsjuka, ärlighet, tillit, sårbarhet, jämlikhet, hur kärleken hålls levande och räcker till.

Vi vet att skilsmässostatistiken är mycket hög. Människor vigs och välsignas och det som började innerligt och ärligt kan sluta i uppbrott. Är det så att den starka tvåsamhetsnormen kan tänkas leda till att människor upplever sig nödda och tvungna att genomgå skilsmässa och uppbrott i rädsla för att dela och samtala om inre behov eller önskan om en förändring? Exempelvis erkännandet av en romantisk kärlek till
ytterligare en person?

Att tala om bristerna som finns i tvåsamhetsnormen och i den romantiska drömmen om ”den ende” kan komma att bli nödvändigt för att kyrkan ska kunna verka för upprättelse och befrielse i vår tid.

 Gud själv finns i en pågående process och relation som vi kallar för treenigheten. I denna flödar och pulserar den jämlika, tillitsfulla och ömsesidiga Kärleken. Denna Gud har i sin tur skapat oss till en rik mångfald i sprakande regnbågsfärger. Denna Gud kallar också människan att utforska kärlekens djup, höjd och bredd.

Helena Myrstener, Präst i S:t Johannes kyrka i Malmö
Gunilla Hallonsten, Kyrkoherde, Malmö

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

35 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Lillemor Walldin
Så förfärligt! En helsida i KT som utropar förnekelse av vår Trosbekännelse och ö.h.t. tronpå bibelordet. Man skäms inför den sekulära läsekretsen som i sin teologiska okunnighet förmodligen finner detta berömvärt.
Martin Libom
I katolska kyrkan är äktenskapet ett sakrament, alltså monogamt och heterosexuellt. Detta utifrån de bibliska texterna, särskilt ur Je
Adam
det är ett mycket dåligt underbyggt antagande att den klassiska äktenskapsteologin skulle ha format eller understöttat myten om själsfränden eller ”den ende”. Idén finns redan hos Platon i hans Symposion där människan skapad med fyra armar, fyra ben och två ansikten. Zeus är rädd att dessa supermänniskor ska göra revolt mot gudarna, och därför delas de på mitten. När vi ser ”vår ödesbestämda andra hälft” är det denna andra halva av oss själva vi ser. Denna idé skall förstås problematiseras, särskilt inom ramen för äktenskapsteologi, eftersom den är skriften och kyrkan fullkomligt främmande. Jag tror dock att det är popkulturen, musiken, filmerna osv som formar d enna myt och dröm - och inte Kyrkans teologi. Därför faller hela det resonemanget i debattinlägget. Kvar står ”tvåhetsnormen”, och den kan förstås också samtalas om, och med större relevans ifråga om vad ett äktenskap är
Mirjam
Artikelförfattarna påstår att kyrkans uppdrag är ”försonande mångfald”. Med tanke på att båda är präster borde de veta bättre än så. Kyrkans uppdrag är det som kyrkans Herre Jesus Kristus gett oss i missionsuppdraget ifrån Matt.28: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Även Kyrkoordningen för Svenska kyrkan är tydlig med vad syftet för kyrkans arbete är: att människor ska komma till tro på Jesus Kristus. Artikeln bekräftar att det finns en växande grupp inom kyrkan som uppenbarligen är mer engagerad i människors rätt till sexuell frihet än människors eviga väl. Att ständigt hänvisa till bibelordet ifrån 1 Joh. ”Gud är kärlek” för att motivera accepterandet av olika former av sexuella relationer än tvåsamheten är inte trovärdig. Gud är kärlek men det betyder inte att Guds vilja är detsamma som att han välsignar någon annan form av sexuell relation än vad som står i hans ord. Jag har inget emot att vi samtalar med varandra för att nå en större förståelse för den andre. Men som präster har vi fått ett särskilt ansvar att verka för Guds rike och att vägleda människor efter Guds vilja.
Bengt-Åke Johansson
Man låter inte en blind ledsaga den som har gått vilse
Adam
Mirjam sätter fingret på vad det handlar om. Debattörerna talar om behovet av samtal, men de har tycks redan ha bestämt sig. Om man tittar på programmet för Malmö pastorats medverkan i Pride utgörs samtalet av ett möte mellan Kyrkoherden Gunilla och en polyamorös influenserfamilj med många följare på Instagram. Sådana möten kan vara nog så viktiga, men viktigare för Kyrkans del är att frågan reda ut teologiskt - att teologer som resonerar annorlunda bjuds in till samtal. Bevisbördan för någon form av närmande mot ett lösare äktenskapsbegrepp eller ett offentligt erkännande från Kyrkans sida av polyamorösa relationer ligger hos dessa präster som vill det. De kan inte hävda sina egna ideér som ”Kyrkans lära” förrän de etablerats i den tolkande gemenskap som är(minst) svenska kyrkan. Dette blir nog, med rätta, mycket svårt.
Magnus Göransson
Prästers vigningslöften är att vara trogna Bibeln och bekännelseskrifterna.
Siv
Ni förespråkar en egoistisk hållning till Kärlekens innebörd.
Sofie
Tycker det är komiskt - den här artikeln är fantastiskt bra och öppensinnad och förespråkar att vi erkänner att det finns flera livsstiler som får (och bör få) finnas i kristna sammanhang. Att kärlek inte endast är rätt om den endast är mellan två individer. Och så är det så många här som uttrycker att "kyrkan redan bestämt sig" när artikeln inte alls säger något om att traditionell monogmai skulle vara -fel-, utan att polyamori -också kan vara rätt-. Bra av kyrkans tidning! Och till er som är negativa, så hoppas jag att ni faktiskt kommer kunna och vilja lyssna en dag istället för att ihärdigt tro på att ett enda sätt att leva är rätt (och därmed utesluta en stor del av mänskligheten, däribland även andra troende).
Mikael
Vi vet att det finns gott om människor som lever tillsammans flersamt på ett genomtänkt, fungerande och djupt kärleksfullt sätt. En kyrka som inte förmår möta det med nyfikenhet är en torftig kyrka.