De lämnade allt i Peru för jobb i Sverige

– Jag vill ha det klart: min bror talade aldrig om ett erbjudande, utan han sa att han skulle skicka ett anställningskontrakt, säger Wilman.
Den 11 mars kom han tillsammans med frun Carmen och sonen Martin till Sverige för att jobba hårt och spara pengar i tio, kanske tjugo år. Sedan skulle de återvända hem till Arequipa i södra Peru med kapital nog att bygga upp ett bättre liv. Wilmans bror som i över tjugo år bott i Sverige hörde plötsligt av sig, trots att de bara haft sporadisk kontakt genom åren, och han berättade om den nya svenska legala arbetskraftsinvandringen. Brodern och hans fru drev en städfirma i Stockholm.
– I Peru hade jag en egen taxibil och min fru jobbade i sina föräldrars affär. Jag tjänade inte dåligt, det gick att leva med den lönen.

Men i Sverige skulle de, var och en, tjäna runt 3 500 dollar i månaden (runt 27 000 kronor). Så familjen sålde allt, bohag, kläder och taxibilen, och till halva värdet för att försäljningen skulle gå snabbt. Före resan till Sverige skrev Wilman på ett papper som han själv trodde var ett anställningskontrakt. Egentligen var det ett så kallat ”erbjudande om anställning”, som ger rätt för en utlänning att komma till en svensk arbetsgivare.
Den 11 mars kom så familjen till ett smällkallt Stockholm. Biljetten hade brodern betalat, och den skulle dras av på lönen. Snart kördes han tillsammans med and­ra mellan olika adresser, mest pri­vata lägenheter. Enligt Wilman jobbade flera av arbetskamrater­na svart.
– Det var städning av lägenheter, flyttstädning. Vissa dagar började vi sju, andra tio, men vi var aldrig klara före sex på kvällen.

De hystes in en förortslägenhet som de delade med två andra familjer. Något anställningskontrakt skrevs aldrig, och Wilman frågade inte eftersom han ju trodde att jobbet var legalt. Carmen jobbade också i tio dagar utan att kontrakt skrevs.
Så kom grälet. Brodern ringde på mobilen ville komma över till Wilman och prata, men han var trött efter arbetsdagen och ljög om att inte vara hemma. Lögnen avslöjas och tjugo minuter senare står brodern i dörren och skriker.
Dagen därpå finns inget jobb längre. Det är bara att åka härifrån, säger svägerskan. De ska vara ute ur lägenheten på en vecka. Brodern förklarar att Wilman bara fått ett erbjudande och inget kontrakt – sköter man inte sitt jobb de första tre månaderna så är det bara att gå.
– En sak kan jag hjälpa er med, sa min bror: gå till polisen och säg att ni är politiska flyktingar. Då betalar de uppehälle och husrum, och ni får en biljett hem direkt. Men hur skulle jag kunna gå till polisen och ljuga? undrar Wilman.

Jag träffar familjen dagen efter att familjen tvingats lämna lägenheten. I några dagar bor de på ett hotell, inhysta i all hast med hjälp av LO och pengar från fackförbundet Transports solidaritetsfond. Wilman tycker att åtminstone en sak varit positiv med de senaste dagarna: när man sitter instängd i en bil och körs mellan ställen som ska städas, då lär man sig att svenskar är kalla och hårda människor. Men nu har de fått träffa svenskar som hjälper dem också.

Så snart askmolnet som vilar över Europa dessa dagar tillåter ska de hem igen till Peru, hem till ingenting och börja om. Visserligen har han rätt att stanna i Sverige och söka ny anställning i tre månader. Men det som erbjuds peruaner som inte talar svenska i Stockholm är svartjobb, det har han förstått, säger han. Familjen hemma i Peru har samlat ihop till en biljett så att de kan komma hem igen.
– Så vi är totalt grundlurade. Jag har svårt att få in hur man kan låta sig bli så lurad. Hade vi vetat sanningen att det bara var ett erbjudande om jobb skulle vi aldrig ha sålt allt och åkt iväg.

David Qviström
08-462 28 15
david.qvistrom@kyrkanstidning.se