Nyhet

Det svenska språket var allt de fick med sig

Barnen är födda i Sverige. Eller har tillbringat flera viktiga uppväxtår här. De vistades så länge i vårt land att det präglar deras identitet. Men Sveriges formella ansvar för de avvisade slutar vid gränsen.

Publicerad

Serbien. På höger sida längs huvudgatan i Bujanovac bor albanerna, på vänster sida serberna. Zoran visar med handen innan han kör jeepen genom gränden mot samhällets utkant. Där, på en bit mark som trampats upp till lera, står uppsamlingslägret som en tät samling skjul byggda av plast, träreglar, containrar och presenningar.
Vi möter Safet Kurtesi, 26 år. Förra månaden bodde han och hans familj i svenska Mellerud. Nu tar vi stora kliv över rännilar­na som bryter mark mitt igenom lägret, och som fryser till is i pölarna. Här finns inga avlopp, inga riktiga toaletter, ingenting utom bråte och lera och smuts.
– Efter nästan sex år i Sverige, säger han. Du förstår att man kan inte leva så här.
Safet ursäktar sin svenska, trots att han talar obehindrat. Både han och hans fru Amdusa, 23 år, förefaller fortfarande bedövade efter polisens tillslag medan de sov och tvångsavvisningen.

För elva år sedan flydde Safets familj från sin hemstad Gnjilane i Kosovo. Gränsen, som Serbien inte erkänner som gräns, ligger mindre än en mil härifrån. Av de 120 000 romer som uppskattades leva i Kosovo före konflikten 1999 beräknas i dag tre fjärdedelar ha flytt eller fördrivits. Just här bor 62 romska familjer, vissa i containrar som japanska staten skänkt.
Sverige var annorlunda. Allt var bra i Sverige.

Första gången de sökte asyl var 2006, men de fick nej. De åkte tillbaka till Sverige direkt efter avvisningen 2008. Safet hade skaffat papper på att han faktiskt hade flytt från Kosovo.
– Men de trodde inte på mig, de sa att jag kom från Serbien. Men nu ser ni att jag berättade sanningen, säger Safet och visar med en gest på det uppenbara: de bor hos hans far i ett skjul byggt av plast och bråte, i ett kvarglömt helvete från kriget i Kosovo, nämligen ett flyktingläger.
I maj i år fick familjen på nytt avslag. I avvaktan på avvisningen föddes sonen Fabian i Trollhättan. Dottern Durija, 3,5 år, är född i Karlskoga. Durija har alltså bara levt i Sverige, men i dag krävs i praktiken runt fem år för att barns anknytning ska ge uppehållstillstånd.
Efter förlossningen gick familjen under jorden. En tidig morgon när familjen sov tog sig polisen in i lägenheten i Mellerud. Tre polisbilar hade kommit. Som om de hade mördat någon, säger Safet. Deras kläder och saker blev kvar i lägenheten.
– Jag skulle vilja be om något, säger Amdusa på svenska utan mycket till brytning när vi reser oss. Hittills har hon mest suttit tyst på en stol med Fabian i famnen. Om ni kunde hjälpa oss. Vi har inga barnkläder, vi har inte ens en madrass att sova på. Allt blev kvar i Sverige.
– Jag lovar att skriva om er i tidningen, det är så jag kan hjälpa, säg­er jag som yrkesetiken kräver, men känner samtidigt hur plånboken skaver i fickan.
Sedan möter hon inte min blick mer.

Detta är en låst artikel.

Prenumerera på Kyrkans Tidning

Tre månader för 49 kr
Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill.
  • • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz

Ord pris 125 kr/mån

KÖP