Här gömmer sig två ord som gör Guds närvaro möjlig

Han talar med en främmande kvinna. Oren är hon. Flera gånger om. Inget lämpligt damsällskap för en helig man, kan tyckas. Ändå sitter han där vid brunnen tillsammans med henne. Det är som om de leker kull med varandra, den märklige mannen och den märkta kvinnan.

I början är det Jesus som är törstig och vill ha ­något att dricka. Och i slutändan är det kvinnan som ber om levande vatten. Det där vattnet man bara når på djupet av själens brunn, där det sanna jaget bor. Men där, å andra sidan, strömmar det fram ur källådror som låter människan dricka sig otörstig.

Man kan undra över hur berättelsen om ­mötet mellan en kvinna med skamfilat ­rykte och en ­kringvandrande profet levt kvar som en ­helig text i mer än två tusen år. Kanske för att det ­mellan ­raderna i dagens änglabudskap bor två ord som gör Guds närvaro synlig och ­möjlig. En sorts ­bruksanvisning för längtande hjärtan i ­sökandet ­efter ­levande vatten; varsamhet och ­villighet.

Varsamhet. Det finns stunder då vi både läker och växer som människor – och jag tror att några av de stunderna inträffar när vi ges möjlighet att prata sanning om vårt eget liv. När någon ser oss i ögonen och frågar: ”Vem är du? Vad tror du? Vad längtar du? Hur ont gör dina sår?”

Jag har en god vän. ”Fråga underifrån”, brukar han säga när det kommer till att ställa känsliga frågor till andra. De där orden har jag försökt bära med mig både som präst och psykoterapeut. Så enkelt. Så svårt. Att med varsamhet fråga underifrån. Mer att lyssna in än att lära ut.

Ibland behövs det inte mer än så för att de inre dörrarna ska öppnas och frågorna får leta sig hän mot de djup där de rätteligen hör hemma.

Villighet. Om vi någonsin ska förändras och fördjupas, mötas och mogna i tro, behöver varsamheten få ett gensvar av villighet. Varsamheten behöver ­mötas av så mycket vilja till öppenhet och ärlighet vi förmår.

När varsamheten och villigheten får gå hand i hand, på strövtåg i sårbarhetens land, sker förvandlingen. Det händer något med kvinnans tro. Det är som hon skopat upp något ur sin inre brunn som får människorna i Sykar att lyssna till henne. Kanske för första gången. Hon, den utstötta, blir en auktoritet som får andra att bjuda in Jesus i sina egna liv.

Den klarsynte Mästaren ser andlig längtan där andra bara ser orenhet. Han ser in i, där andra ser ner på. Och det är varken första eller enda gången de med utanförstatus får tjäna som exempel på brinnande tro. Den romerske officeren, den syrisk-fenisiska kvinnan vars dotter bar på en oren ande, tullindrivaren Sackeus och många fler. Han ser på dem – och oss – inte bara som de vi är, utan som de vi i våra bästa stunder kunde bli. Han ser fält som vitnar till skörd.

Jag drömmer om en Kyrka med samma klarsyn. En Kyrka som förmår se Människan i människan, ­Avbilden i avbilden och det vackra, sanna och goda som en längtan inom varje människa. Jag tror att en sådan Kyrka har möjlighet att skörda där livet, med all den smärta och lycka det rymmer, redan satt mängder av frön i själens jord.

Kanske hör klarsynen ihop med varsamheten och villigheten. Vår varsamhet och vår villighet. Aldrig det ena utan det andra, om vi vill skörda där någon Annan har sått.

Den okända kvinnan vid Sykars brunn har kallats ”den första missionären”. Genom hennes tro kommer andra till tro. För att hon mött varsamhet och vågat öppenhet och ärlighet i sårbarhetens land. Full av tro och hopp – och längtan att få dricka sig otörstig vid livets källa, väcker hon en bön hos andra: Stanna hos oss… världens frälsare …

Tack du okända.

Göran Larsson
Präst och psykoterapeut