Herre, fortsätt ditt sällsamma triumftåg genom tid och rum

Jag sitter i soffan. Tårögd och mosig. Nära mina känslor och nära både livet och döden. Varenda cell i kroppen är slutkörd. Och. Det är som det skall vara. Nyss har dottern och jag tagit farväl av en älskad följeslagare. Lilla Skuggan har fått somna in. Och i andanom kan jag se de gamla vännerna möta henne med svängande svansar i hundarnas himmel. Tankarna och tårarna och tacksamheten avlöser varandra. Trofasthet och tillit. Trofasthet och tillit, det var Lilla Skuggan i ett nötskal det.

Tårögd och klarsynt. Det är så jag känner mig när jag återigen sjunker in i Lukastexten. För vilken gång i ordningen vet jag inte att hålla reda på längre. Men jag får samma känsla inombords som där på golvet hos veterinären. Ett enda andetag och ett enda hjärtslag mellan liv och död. Mellan triumf och nederlag. Mellan Hosianna och Korsfäst.

När jag lutar mig tillbaka och blundar kan jag höra jubelropen och se mantlarna på vägen och alla palmkvistar som svajar och svänger. Trängseln. Dofterna. Den stekheta solen och dammet. Detta eviga damm, särskilt. Blicken fäster på honom där han klänger sig fast på ungåsnan. Skumpigt och klumpigt tar de sig fram genom hopen, det udda ekipaget, och jag tänker: Så ensam han ser ut, så oändligt ensam han ser ut mitt i det sjungande folkhavet. Ensam och skörstark.

Och så slår det mig. Gudskelov för det. Gudskelov för det skörstarka och det enkelstora. För ödmjukheten och trofastheten och offerviljan. För modet att leva som du lärt och dö som du levat. För att hela din livsgärning vittnar om det starka i det sköra och det stora i det enkla. Så kom du till jorden – och så skall du lämna den. Och för att du inte gör som de mäktiga som redan har allt men ändå vill ha mer. Som invaderar och ödelägger och inte vet ett dugg om ödmjuka intåg. Maktens män, som kan trampa sönder men ingenting skapa, förutom fruktan och förintelse. Dödens hantlangare i sina bepansrade fordon som spyr eld och elände i sin väg.

Du ensamme på åsnan. Som en plump i proto­kollet vaggar ni fram genom hopen. Jag får för mig att du inte bryr dig särskilt om jublet. Jag tror inte du tackar för varje mantel som läggs på vägen framför dig. Jag tror du ser sig omkring och söker efter annat. Kanske en vän där i vimlet. En krympling du hjälpt eller en kvinna som du gett självkänslan åter. Jag tror att din blick möter de ögon som sett mer och bortom. Som sett sändaren i budbäraren. Som sett igenom skuggor och falsarier och förstått att hela du är ett tecken på en närvaro i tillvaron, som genomsyrar allt, är allt och bär allt.

Jodå, jag ser de andra också. Örontasslarna och ränksmidarna som vet allt om religion men föga om andlighet. Som väser och viskar om att du ­måste bort. De som vill hyssja och tysta och inte tål det sanna, det vackra, det goda och det heliga när de ser det framför sig. Men de kommer inte att vinna. De kan tyckas segra för stunden, men vinna kriget? Aldrig någonsin. Stenarna kommer att fortsätta ropa – och deras röster kommer att nå himmelen.

Tre djupa andetag och jag slår upp ögonen. Luggsliten och kantstött, men i oändlig tacksamhet över honom som aldrig tog ett liv, men ger liv, också sitt eget. Han som gråter över Kreml och Kiev på samma sätt som han en gång grät över Jerusalem.

Jag ber dig Herre, fortsätt ditt sällsamma triumftåg genom tid och rum och hjärtan och evigheter. Vi behöver dig mer än någonsin. Visst hör du fortfarande att stenarna ropar? Och om du tar en sväng förbi hundarnas himmel någon dag, så hälsa Lilla Skuggan från alla oss som älskade henne.

Göran Larsson
Präst och psykoterapeut