Livets källa gömmer sig i kombinationen av sanning och nåd

”Ska jag säga dig ett sanningens ord!?” Och jag svarar nej tack, annars ropar jag på mina vänner för jag anar både vrede och hot i din röst.

”Tål du inte att höra sanningen!” Jo, men inte din viskar jag, försiktigt övertygad om att du inte förstår vad jag menar.

”Jamen, det är dagens sanning!” Och när jag hör de orden tänker jag att om det vore namnet på en tidning skulle jag inte lita på en enda av dess nyheter. Dagens sanning måste vara lögn, för visst varar sanningen mer än en dag?

”Men det är faktiskt sant! Det ÄR sant!!” Men du, tänker jag. Själva upprepningen skapar tvivel hos mig. Varför skriker du om det som tydligen är sant?

Det är sannerligen svårt med sanningen. Den ska hanteras med kärlek. Ve den som missbrukar sanningen, den som nyttjar den i förtalets och orättvisans tjänst. Ve alla oss som glider på den för att rädda vårt eget skinn, peka ut en syndabock eller få våra felval i livet att se bättre ut.

Jesus, som själv sa sig vara Sanningen, var rädd om den. När Pilatus frågade honom ”vad är sanning” stod han tyst. Kanske för att han tvivlade på frågans ärlighet. Kanske för att sanningen inte låter sig så enkelt förklaras i ord. Kanske för att den var värd att dö för. Men jag vill tro att han mötte Pilatus osäkra fråga med kärlek i sin blick. Möjligen också sorg.

Sanning och Nåd. I kristen tro förstärker de två orden varandra och öppnar för en djupare förståelse. En nåd utan sanning är en billig nåd, en ”låt ­gå-mentalitet” klädd i ständigt leende och ackompanjerad med dur-ackord.

Och en sanning utan nåd är misshandel, den enes förtryck av den andre. Jag skriver inte den starkes förtryck av den svage, för ur ett bibliskt ­perspektiv är den svage den starke. Sanning växer i kärlek, nåd ur handling.

Sanning och Nåd. I berättelsen om hur Jesus ­möter en samarisk kvinna vid Sykars brunn blir orden till handling. I Jesus tar de sin boning mitt ibland oss. Han ber henne om vatten och redan där bryts normen. En judisk man skulle inte ha något med en samarisk kvinna att göra, vilket kvinnan också påtalar.

Men hennes invändning hindrar inte Jesus, han som i hela sitt liv överskred maktens och normens konstruerade gränser. Guds kärlek spränger alla gränser, i den erfarenheten bottnar evangeliets kraft.

Det är en underbar berättelse som räcker för ett livs predikningar och tolkningar. Men kanske det centrala är kombinationen av sanning och nåd. Där gömmer sig inte bara upprättelsens källa. Även ­livets källa.

Jesus såg rakt igenom kvinnan. Utan omsvep, men också utan fördömande. Och han svarade på hennes fråga, som egentligen var densamma som Pilatus fråga: Jag är Messias, den du väntat på. Sanningen. Och Nåden.

Mötet mellan Jesus och kvinnan slutar med att hon, avslöjad och upprättad, springer tillbaka till sin by och berättar om mötet med den som redan visste allt. Hennes vittnesbörd, som fick många att komma till tro, var varken en skrytvals eller ett blomsterspråk med löften om lycka. ”Han har sagt mig allt som jag har gjort”. Så krasst var hennes evangelium. Sanningen och Nåden.

Om Gud redan känner oss, även vår skuggsida, varför ska vi vara rädda? Varför ska vi gömma oss? Varför ska vi tro på de som säger sig äger sanningen när vi vet vem som är den verkliga Sanningen?

Gud ser rakt igenom oss. Det är inget hot, det är ett löfte och en befrielse. Vi behöver inte gömma oss. Vi är sedda som vi är. Och älskade. Sanningen, även den om oss själva, gör oss fria.

Gode Gud, låt sanningens ande förnya vår värld och våra liv. Amen.

Gunnar Sjöberg
Präst och skribent