Vår egen strävan är bara luft och det ska vi vara glada över

”Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.” Så ropar kung David på 3 000 års avstånd rakt in i vår tid. Så lite betyder människans strävan att skapa sig ett namn. Den är lättare än luft.

Men även organisationer måste våga förlora. När lärjungarna imponeras av Jerusalems alla byggnadsverk pekar Jesus mot stadens fantastiska tempel och säger: ”Se på allt detta, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.” Så lite betyder alla yttre manifestationer på makt och framgång. Allt ska brytas ner.

Söndagens tema är frälsningen, ett ord som i dag används både i religiösa och sekulära sammanhang. Traditionellt ett uttryck för hur människan befrias från synd och skuld. Ett ord som klingar gammaldags mellan kyrkvalv men välbekant på Sportnytt och närmsta kafé när man pratar om avgörande mål och nåt man är helt betagen av.

Ord devalveras, och kanske befrielse i dag äger en större tyngd än ordet frälsning. Jesus är Befriaren, ingen annan. Och befrielsen en gåva. Den riktar blicken från oss själva och vårt egna, till Guds blick och det Gud vill ge. Befrielsen är också en kallelse. Kärlek och tjänst är den gåva vi får ta emot. Att vara älskad alldeles oavsett egen prestation i livet och att utan rädsla få vara Guds medskapare. Vi både befrias och bemyndigas.

Frälsningen är på allvar, den förväntar sig ett gensvar. Därför passar temat bra den här tiden på kyrkoåret. Gåvan är en kallelse att bidra till hela skapelsens befrielse.

Lärjungaskapet vilar på många axlar och i kyrkans gemenskap är inte den starkast som gör mest. Eller den svagast som tvivlar mest.

Insikten att Gud varken graderar våra styrkor eller svagheter, är också en förlust som befriar. Vi behöver inte tävla med varandra!

Ändå minns jag med viss fasa de vuxnas vassa armbågarna som trängde undan oss ungdomar vid nattvardsbordet i Skellefteå landskyrka på 70-talet allt medan församlingen sjöng ”men här gäller tränga, ja, tränga sig fram, annars är himlen förlorad” (nummer 265 i psalmboken).

Jag minns också den ibland aggressivt, eller triumfatoriskt, ställda frågan: Är du frälst? Visst, den kan vara formulerad i omsorg men svaret låter sig inte enkelt formuleras i ett ja eller nej. Det enda rimliga svaret på frågan är väl att det litar jag på.

Om det finns en gräns på frälst eller inte, vem sätter den? Inte andra, inte heller jag. Jag äger inte min egen frälsning, lika lite som jag äger sanningen. Jesus är frälsaren och sanningen. Till det står mitt hopp, inte till att jag av egen kraft lyckas kvala in i de frälstas skara. Eller hinna fram till den eviga ron, som det heter i psalmen.

Vår egen strävan är luft och alla yttre manifestationer på makt ska brytas ner. Det kan låta dystert, men är ett evangelium. Ibland måste vi släppa taget för att finna det. Meningen med skapelsen sammanfattas inte i mitt eget liv. Meningen är större än så.

Om inte annat, så kan barnen lära oss. I stället för luftslott bygger de sandslott som försvinner men är mödan värda ändå. Byggandets drivkraft är glädjen att skapa, inte att bygga högst eller bäst. Kolla, ropar barnet lika glatt när den största vågen slår mot det bräckliga tornet. Det är som att de vet att det inte hjälper någon enda av oss att vinna hela världen men på kuppen förlora sin själ. Som att de vet att befrielsen ligger i att våga förlora och våga ta emot. Vända om. Eller att bli som ett barn.

Gunnar Sjöberg

Präst och skribent