Reflektioner och lärdomar från östra Tyskland

På väg till universitetet i München tar jag en sväng österut. Februari till maj har jag blivit beviljad fördjupningstid och då passar jag på att besöka kamrater från studentåren som är präster i östra Tyskland. Vi har följts åt genom decennierna. Efter murens fall lärde vi känna varandra som utbytesstudenter och redan i nian på högstadiet hade jag varit på skolresa till DDR och fått en aning om vad det betyder att leva i en kommunistdiktatur. Diktaturen upphörde 1990 och sedan dess har mina vänner blivit församlingspräster och flyttat in i prästgårdar. Hos dem bor jag när jag kommer på besök.

Tidigare när jag varit hos dem har vi firat gudstjänst i ”vinterkyrkor” när det har varit kallt. Die Winterkirche brukar vara en församlingssal eller ett rum under läktaren där det går att hålla varmt. I Magdeburg finns många vinterkyrkor, men de används inte längre som förr. Under pandemin ville ingen sitta i vinterkyrkan, eftersom det var för trångt, och den uppfattningen har hållit i sig. Jag frågar församlingsprästen Ronny Hillebrand och han förklarar:

– Omsorgen om varandra är viktig. Hos oss är tillräckligt många rädda för att sitta tillsammans i ett mindre rum. Det kom med pandemin och på många håll har församlingarna inte velat gå  tillbaka till vinterkyrkorna. Därför firar vi gudstjänst i våra stora kyrkor, även om de saknar uppvärmning.

En lärdom från östra Tyskland är att kalla kyrkor inte är det samma som stängda kyrkor.

En söndag firar jag gudstjänst i Ottersleben. Där finns en reslig medeltidskyrka som ligger mitt i byn, inte långt från Magdeburg. Jag har med mig en filt för säkerhets skull och den behövs. Det är så utkylt inne i kyrkan att andedräkten vitnar när vi sjunger. Deltagarna gör ingen sak av kylan utan beter sig precis som alla andra söndagar. Gudstjänsten varar en timma och när vi efteråt kommer ut på kyrkogården känns luften mild.

En lärdom från östra Tyskland är att kalla kyrkor inte är det samma som stängda kyrkor. Det måste inte vara varmt i kyrkan för att den ska hållas öppen. Jag trivs med de kristna i östra Tyskland. Här möter jag bedjande, kämpande människor som har tränats av diktaturer och hårt motstånd. Deras kristna tro är trofast och konkret och kylan tar de med ro.

Även Magdeburg har varit med om mycket. En gång var staden vid Elbes strand stilig som Göteborg: Under andra världskriget bombades den till nästan 90 procent och ur ruinerna växte en ny industristad med stor andel flyktingar från öst. I dag har befolkningen minskat kraftigt och många av fabrikerna är nedlagda. Två procent av invånarna är katoliker och åtta procent tillhör den evangeliska kyrkan.

De låga medlemstalen sätter spår i kyrkolivet. För präster finns knappt några heltidstjänster i församlingarna att söka. De präster jag träffar får halvtidslön och med den ska de ta hand om fyra-fem församlingar. Övriga medarbetare i församlingen arbetar Ehrenamtlich – alltså volontärt, eller också är de timanställda. En av de timanställda församlingsarbetarna är organisten Thomas Beissert. Sin försörjning får han som biträdande chef på en kyrklig förskola med över tvåhundra barn. På söndagarna spelar han orgel i gudstjänsten. Jag frågar honom om kylan och hur den påverkar instrumenten och han svarar att de mår bra.

Kyrkorna där han arbetar värms aldrig upp, varken till jul eller påsk, och därför klarar sig både orgeln, cembalon och pianot utmärkt. Min fråga är också hur det går för honom själv i kylan, han som ska spela. Thomas svarar att han gör som alla andra kyrkogångare, han klär sig ordentligt med flera lager. En söndag när han skulle  var tjänstgöra var det rekordkallt. Då visade termometern på orgelläktaren minus 4.2 grader.

– Jag brukar klara kylan även om tangenterna är iskalla, säger Thomas Beissert, men den söndagen satte jag mig på händerna medan prästen predikade.

Mikael Mogren