Teologi

En Maria för alla i ifrågasatta relationer

Maria finns inte bara för kärnfamiljen utan för oss alla, skriver Anna Alebo i veckans Eftertanke.

Jag blev glad när jag hörde att kyrkan på höjden fått en ny Mariaskulptur. Full av förväntan satte jag nyckeln i låset, sköt upp porten och vandrade in. Där stod hon, och står, vid den igensatta kvinnoingången i norr.

Placeringen är helt rätt, men inte Maria. Hon ser inte alls ut som jag tänkt mig. Visserligen bär hon Jesusbarnet i famnen men saknar den femtonåriga Marias lätthet. Hon liknar en medelålders kvinna med breda axlar och grova drag. Jag har inte kunnat ta till mig bilden utan undvikit hennes blick. Tittat bort.

Men Gud skojar med oss ibland. En kvinna som ofta är i denna medeltida kyrka frågade om jag sett Mariabilden. Jag blev mörk i mitt inre och laddade upp för att äntligen få säga min mening. Men kvinnan hann tack och lov före, för här hade jag något viktigt att lära. Det är en väldigt fin bild, sa hon. Jag tänker alltid på dig när jag ser den. Det är som om konstnären haft dig framför sig när han gjorde henne.

Fjärde söndagen i advent vetter mot julnatten. Närmare kommer vi inte. Därför är detta Marias dag.

I vår kyrkotradition har vi länge behandlat Maria som den där släktingen på julmiddagen vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Hon eller han som kommit in i sammanhanget på ett annat sätt än det traditionella.

Men det gör ingenting. Maria är van vid att människor blir osäkra inför henne. Ända sedan ängeln Gabriel dök upp och virvlade runt hennes liv har det varit så. Alla kvinnor och män som hamnat i relationer där de ifrågasatts kan känna samhörighet med Maria. Alla som skiljer sig och träder in i nya konstellationer av släkt, vänner och familj. Alla som gjort val i livet som inte är allmänt accepterade. Maria finns inte bara för kärnfamiljen utan för oss alla. 

Det finns till och med de som benämner hela den släkt som Jesus föds in i som dysfunktionell. Om vi följer släktträdet ända tillbaka till Abraham möter vi människor som förskjutit sina barn, lurats, tillhört ”fel folk”, varit prostituerade och brutit äktenskap.

Dessa bärare av tron är en bild av vår ofullkomliga Kyrka som trots sina brister fått uppdraget att bära den Fullkomlige in i världen.

Det verkar som om de hinder för en gudsrelation vi ställer upp är just hinder som vi ställer upp. Inte Gud. Frågan om vem som är värdig är en fråga som vi ställer. Inte Gud.

Jag återvänder till kyrkan på höjden och ställer mig inför Mariabilden jag undvikit så länge. Jag står så nära att jag nästan kan höra henne andas genom årtusendena. Hon ser på mig med road blick. Jaså, du vågade dig hit till slut.

Nu när jag fått hjälp att se att hon liknar mig och jag henne förvandlas hon till en syster i vars liv jag kan spegla mitt eget. Så börjar samtalen mellan mig och henne och varje människa som anar Gud i sitt liv.

Har jag mött någon ängel? Att beröras av en koltrast som sjunger i gryningen, tröstas av en vän, känna Närvaron i brödet som läggs i min hand i mässan – är det är att nuddas av en änglavinge? Vilka är mina erfarenheter av Gudsmöten? Har jag sagt ja till Gud som Maria gjorde? Hur bär jag Kristus till världen?

Det är dags nu, säger Maria. Det är dags att börja spana efter stjärnan i öster som får vår lite dysfunktionella kyrko-familj att hålla samman. Inte i en kärnfamilj men i en brokig stjärnfamilj.

Det är dags nu.

Gud böjer sig mot jorden.

Anna Alebo
präst

Taggar:

Eftertanke