Han ger röst åt dem som inte hörs

Efter semestern mitt i augusti kom en kvinna till Jan Johansson och bad honom träffa några kristna irakier. Men till Linköpings domkyrka kom inte fem eller sex, utan 75 irakier, förtvivlade människor med avvisningsbeslut och stor fruktan att återvända till förföljelsen, våldet och kidnappningarna i hemlandet.
Kristna och andra religiösa minoriteter förföljs, förklarade de. Ändå upplevde de att ingen lyssnade på dem och deras behov av skydd. Varför?

Låta dem få en röst
Där satt alltså diakonen och lyssnade. För egen del kom han att tänka på den etniska rensningen i Bosnien som ingen reagerade på förrän i efterhand. Men vad kunde han egentligen göra? Bjuda in lokalpolitiker kanske. Och medier. För att för en gångs skull låta dessa irakier bli lyssnade på. Vädja till politikernas samveten, be dem göra något, påverka.

– Eller vad tror du, är det här dumt? frågade Jan Johansson i telefonen inför det vi i tidningen kallade ett första ”samvetsmöte” till stöd för de kristna irakierna.

Den här gången väcktes hoppet helt enkelt av att utsatta människor fick berätta sina historier utanför väggarna till Migrationsverkets slutna förhörsrum.

"Du är ju diakon"
Annars är arbetet med att förmedla hopp till utsatta människor en bräcklig sak. Det har Jan Johansson lärt sig sedan den dag han bestämde sig för att bli diakon.

– Det var i början av 1980-talet. Egentligen hade jag börjat läsa teologi och tänkte prästviga mig, men Martin Lönnebo sa: ”du är ju diakon”. Och då blev det så. Tur det, jag hade blivit en fruktansvärt dålig präst, säger Jan.

Ljust minne
Det var 1984 som han blev involverad i sitt första flyktingärende. Kvinnan kom från en församling i Södertälje som inte längre orkade stödja henne. Kvinnan var kristen och kom från inbördeskrigets Libanon. I en etta fick hon bo tillsammans med fem barn. Hennes man hade hämtats mitt i natten, och hon var övertygad om att han hade avrättats. Men efter två år fick Jan Johansson ett samtal från Polen: vi har här en man, sa de, och nämnde ett efternamn som han kände igen som kvinnans. Hennes man levde och hade fotvandrat hela vägen från Libanon. Så de kunde återförenas. Det är ett ljust minne.

– För lite mer än tio år sedan fick jag uppdraget att bara hålla på med flyktingar – så länge det behövdes, sa man.

Tar över ångesten
Han är anställd av samfälligheten som en resurs i just flyktingärenden. Ofta handlar det numer om att hjälpa andra inom kyrkan att hjälpa. För egen del var insikten om hans egen begränsade kraft dyrköpt: till slut gick han in i väggen. Under flera år sov han knappt om nätterna, det började med den mängd av ärenden som följde på Bosnienkriget. Flyktingarna fanns runt dem hela tiden, också i hemmet. Jan Johansson fick lära sig det som flyktingaktivisten och läkaren Henry Ascher långt senare beskrev för honom som ett ”sekundärt posttraumatiskt stressyndrom”: den som jobbar med ångestlastade människor upptäcker förr eller senare att de själva tar över ångest från dem som behandlas.

– Genom åren har jag lärt mig att ha ett annat förhållningssätt till de asylsökande, att hålla distans. De hungrar efter medmänsklighet, och alla vi som håller på med det här går sönder någon gång.

Ibland tar frustrationen ändå över. Två gånger har han i raseri eller hopplöshet flyttat hela gödselstacken hemma på gården för hand, med en grep. Men det är också på gården som han har sin viloplats. Att klara jobbet handlar om att finna sig en arbetsstrategi, säger han.

– Så här ungefär: jag som diakon kan inte komma med hopp om att jag ska fixa deras problem — men jag kan ändå komma med hopp om hopp. Förstår du? Hopp om hopp. Det är en viktig skillnad.

David Qviström
08-462 28 15
david.qvistrom@kyrkanstidning.se