Heligt sug riskerar gå kyrkan förbi

Förälskelse. Hänförelse. Helighet.

Dagens andliga sug handlar om att bli förvandlad.

Tanke & Tro synar en fromhetstrend som på många sätt går Svenska kyrkan förbi.

Det var både väntat och oväntat att en av fjolårets litterära sensationer skulle bli en prosalyrisk berättelse om andligt sökande. Oväntat, därför att den explicita trosbekännelsen knappast är den sekulära litteraturoffentlighetens älsklingstema. Väntat, därför att kulturen just nu formligen badar i suget efter gudshängivenhet.

Boken jag talar om, och som spåtts bli ”en framtida klassiker om andlighet och kvinnlighet”, är Längtans flöde, skriven av Alva Dahl, språkforskare och skribent. Berättelsen handlar om en ung kvinna som processar ett relationsuppbrott. Bearbetningen sker parallellt med en framväxande längtan efter ett annat sätt att leva. Boken har beskrivits som en skildring av en klosterkallelse. Som berättarjaget själv formulerar det: ”Jag ser mig själv i ordensdräkt och föreställer mig att den skulle göra det mer naturligt att glömma mig själv”.

Men det är inte suktandet efter en monastisk outfit som är det intressanta. Det som gör Alva Dahls bok symtomatisk är sökandet efter självförglömmelse och efter en upplevelse som laddar nuet med förnimmelsen av ett bortom.

Visst, det konkreta finns där. Vardagens mysbrallor liksom naturens blåbärsris. Båda bär på ett sanningsanspråk. Men boken gestaltar framför allt en dröm om förvandling.

I Alva Dahls tappning är den extraordinär. Läsaren får följa hur hon spinner sin egen mentala kokong i vilken hon väntar på att transformeras till en ny varelse, gjord för tillvarons andliga skikt.

Här och nu. Det har varit ledorden för de senaste årens mest publika form av andlighet. Genom mindfulness har svensken fått lära sig hur man kan uppleva närvaro mitt i stressen på kontoret eller Ica.

Mindfulnesstrenden är fortfarande stark. Men parallellt i kulturen växer samtidigt ett slags andlig rörelse som söker hänförelse, helighet och – ja, en form av förälskelse.

Den finns i skivaktuella Jonathan Johanssons musik. Den finns i skribentens och journalisten Eric Shüldts omtyckta poddar och radioprogram. Och den finns hos prisbelönta artisten Sara Parkman. Med det religiösa albumet ”Vesper” har hon unisont hyllats för sitt undersökande av det heliga.

Det finns mycket att reflektera över när det gäller den nya formen av fromhetslängtan. Inte minst detta: Att den på många sätt går Svenska kyrkan förbi.

Självklart vill kyrkan verka för en personligt berörande tro. Men till den sekulariserade människan vänder man sig snarare med budskapet om en kyrka som tror åt den som inte själv orkar eller kan.

Kär i Gud? Det må man vara i frikyrkan. I luthersk miljö sitter liknelsen långt inne. Sammansmältningen med Gud – att den likt alla förälskelser innebär att man bara har ögon för varandra; transformationens mysterium – att jag blir en annan och samtidigt äntligen fullt ut mig själv. Trots det existentiella djupet kan den nya gudshängivenheten framstå som naiv och svärmisk.

Då hjälper det inte att även Svenska kyrkan talar om hur alla människor är Guds barn eller förmedlar Höga visans liknelser mellan den himmelska och den jordiska kärleken. Den lutherska fromheten är handfast och sjåpar sig inte.

Samtidigt: Parallellt med känslosamheten faller den nya fromheten tillbaka på en välkänd religiös profil – de så kallade kulturkatolikerna, som sedan Birgitta Trotzigs dagar förenat betoningen av känslans kompass med idealet om ett skarpt intellekt.

Ytterligare två begrepp märks i dagens fromhetslängtan. Avskildhet och erfarenhet. Båda kan ses som en reaktion på en senkapitalistisk konsumtionstillvaro där natur och kroppar förtingligats och där människan gjorts utbytbar. I utforskandet av det bortomvärldsliga och i betoningen av det personligt unika upprättas en zon dit det moderna inte nått.

Den fungerar också som skyddsrum. Som nämnda Sara Parkman själv uttryckt det: ”När världen är orolig – och just nu är det väldigt oroligt – kommer sådana vågor. Vi kan inte hålla på och leta efter lycka i konsumtion, utan vi måste hitta andra rum att få vara i”.

Dock hör varken avskildheten eller erfarenheten till Svenska kyrkans paradgrenar. Ett helg-retreat, visst. Men det är till göromålen i världen vi är kallade.

Och självklart vill kyrkan verka för en personligt berörande tro. Men till den sekulariserade människan vänder man sig snarare med budskapet om en kyrka som tror åt den som inte själv orkar eller kan.

Svenska kyrkan är långt ifrån osynlig i dagens kulturoffentlighet. Tvärtom märks ett allt starkare erkännande av kyrkan som ideologisk fanbärare för de goda värdena i samhället. Vi kan kalla den Björn Wiman-andligheten. I sina krönikor lyfter Dagens Nyheters kulturchef religionens och andlighetens roll i kampen mot klimatförändringarna.

Men även om hållningen kan ha sina sentimentala fläckar handlar den inte om fromhetslängtan utan om att man uppskattar att det finns en aktör som Svenska kyrkan, med sitt enorma kulturarv och sin roll som kreddig partner i det kollektiva arbetet för människovärdet.

När allt ovan är sagt måste man ändå konstatera att Svenska kyrkans kanske största fromhetsutmaning ligger på ett helt annat plan. Fromheten har många sidor. Den ena är innerligheten. Den andra är dygden.

Än starkare än mindfulness-föreläsarna hörs den sekulära dygdens predikanter med sitt budskap om kroppens och själens förvandling, läs: späkning. Ur folkligt perspektiv är ett genomfört ultramaraton höjden av fromhet. Och den har aspiranter i mängd.

Du duger som du är, säger Svenska kyrkan.

Den avgörande frågan är hur det erbjudandet landar i en tid då människor längtar efter transformation. Oavsett om den kanaliseras via klosterdrömmar eller en månad utan socker. ■

Kristina Lindh