Hur kan man lovsjunga Gud och samtidigt svära?

Det kommer sig alldeles naturligt för fåglarna så här års att yttra sig till Guds ära. En cyniker skulle kanske mena att de inte kan annat. Att det bara är människor som kan välja röst.

En märklig sak i vår tid är hur obekymrat kristna kändisar svär; Jonas Gardell, Ann Heberlein och Kent Wisti för att nämna några. Det låter på dem som att det kommer alldeles naturligt. Och de är inte ensamma; jag har varit i många sammanhang – ja, också kyrkliga arbetsplatser – där svordomar verkar vara en naturlig del av jargongen. Hur har det blivit så?

En gissning, som jag själv håller mig med, är att det är en följd av den moderna präst/kyrkoarbetaridentitet som är väldigt mån om att signalera till omvärlden att de står för något annat än den gamla kyrkan. Man har en annan uppfattning om Bibeln, en annan uppfattning om dop och eskatologi, om vad kristet liv är, än kristna människor förr. Man vill helst inte förknippas med det där gamla som man uppfattar som ömsom maktlystet och helvetesfixerat, ömsom glädjelöst och moralistiskt.

Och, för all del, det kan väl ligga något i uppfattningen att det är viktigt för kyrkan att vara med i sin tid, att inte framstå som en verklighetsfrånvänd geront.

Men det torde också vara en hel del som vi skulle kunna ha gemensamt med det bästa av kyrkan förr i tiden. Och ett sådant tidlöst drag hos kyrkan är ju att lovsjunga Gud. Hur kan man lovsjunga Gud och samtidigt svära?

Är inte det som om en Manchester Unitedsupporter skulle ta för vana att skandera You´ll never walk alone, Liverpools gamla örhänge? Det låter sig inte göras med trovärdigheten i behåll. Sven Danell, ett gott exempel från förr skrev: den som svär avslöjar om sig själv att han inte är en bedjare. Sverige idag behöver kristna som ber!

Anna Sophia Bonde
Präst och skribent