Israel är inte räddningen Irans folk väntat på

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys i texten är skribentens egna. 

Vem ska man be till när man tappat tron? Så känner nog många iranier som blivit fråntagna rätten att få ha en tro på egna villkor. 

Men nu när bomberna faller över huvudstaden är det nog en del som trots detta ber för sitt land. Ber till en högre makt. Vilken som helst. För det är inte helt lätt för alla att finna tröst i den religion som missbrukats av makthavarna för att sprida skräck, hat och splittring. 

Att det finns splittring i landet vet nog de flesta. Den som gått förbi en demonstration för Iran kan se ett antal flaggor. De olika förgreningarna slåss om att demonstrera på samma yta, ibland läggs demonstrationerna på samma dag, vilket gör att det blir få på varje demonstration. Splittringen är som en förbannelse som följer generation efter generation. 

Det har varit skrämmande svårt att på ett neutralt sätt samla alla iranier för att bara visa: ”Vi vill ha förändring. Vi vill ha fred”. Antagligen är det splittring som uppstår när inte minsta lilla opposition får utrymme. Splittringen är en röd tråd, även nu när Israel gått till attack.

Det pågår eldiga diskussioner på olika forum på nätet, åt höger och vänster. Ska Israel skapa den förändring som iranierna törstar efter? Är det här början på slutet för den extremistiska regimen? Eller är det mer misär och blod som väntar? Tyvärr tror jag det senare.

Irans regim har de senaste åren, med hjälp av länder som Kina och Ryssland, fått allt starkare muskler. På grund av det har varje försök till en revolution kvävts. De outbildade mullorna kan numera slå ut nätet i hela landet, de placerar ut kameror med ansiktsigenkänning för att kunna bestraffa kvinnor som inte bär slöja och de planterar spioner på höga positioner i utlandet. Det är svårt att sätta sig upp mot en sådan regim bara genom mobilisering och med stenar som vapen. Trots det har världen fått se prov på ett sällan skådat mod. 

Unga har med livet som insats på ett hjärtskärande sätt kastat sig ut för att kämpa för basala rättigheter. Unga har samvetslöst skjutits i ögonen, i hjärtat, i huvudet. Det finns en vilja hos folket. Det som saknats har varit ett riktigt stöd från omvärlden.

Därför finns det iranier som nu hoppas och som till och med applåderar Israels attacker i olika forum på nätet. De hoppas att Israel ska vara svaret för att få slut på den här smärtan. Men så är det inte. Det är en smärta som byts mot en annan typ av smärta. Minnet är kort. Trots otaliga exempel glöms det bort att i sådana krig finns inga vinnare. Vi har sett hur det blev när USA skulle rädda Irak och Afghanistan. 

Ska Iran befrias krävs en annan väg. Det krävs en enad insats av Irans befolkning med stöd från omvärlden. Inga andra hjärtan bultar för folkets rättigheter som iraniernas egna hjärtan. Det värker i bröstet bara att tänka på hur det ska gå till och hur många liv det kommer kosta. Men en extern ”insats” likt den Israel påbörjat har visat sig vara kostsam på andra sätt.

Israels löfte att skona civila områden är inte att räkna med. I krig är det som sägs ena dagen bortglömt den andra dagen. De som betalar är befolkningen, barnen, familjerna och de redan fattiga. Mullorna och deras kompanjoner som badar i oljepengar och som har sina barn i trygghet i utlandet är inte de som drabbas hårdast av missilerna. 

Tannaz Edalat är webbredaktör på Kyrkans Tidning