Jesus följde sin kallelse, och den kommer aldrig bara inifrån

På Liljevalchs konsthall i Stockholm pågår en stor utställning i samarbete med Nobelprismuseet, på temat Evigt liv. 

Alldeles i slutet – när man gått igenom de stora salarna – kommer man fram till en anspråkslös glasmonter som innehåller en ful, assymetrisk metallskrotsgrunka. Intill den finns en liten skylt där det står:  ”År 1930 fick Tekniska museet ta emot detta märkliga föremål som sades vara ett försök till en evighetsmaskin. Konstruktören hade med åren blivit alltmer besatt av utmaningen att förbättra sin maskin, något som medförde en verklig tragedi för familjen.

Ärendet var så känsligt att museet förband sig att hålla konstruktörens namn hemligt och inte visa föremålet på 25 år.” 

Jag tänker på konstruktören och hens besatthet. Hur sorgligt det blev kring dennes passion, övertygelse, livsmål. Och hur besatthet och kallelse är syskon. Jag tänker också på Jesus och hans kallelse, som säkert också kunde se ut som besatthet, sett från familjens perspektiv.

Jag tänker på alla rätts­haverister och konspirationsteoretiker jag stött på under livet – hur de ofta har ett korn av sanning med sig. Och alla som helt nyligen klistrat fast sig på motorvägen för att rädda våtmarkerna. 

Hur ska vi orientera oss för att kunna följa våra kallelser utan att bli galna? Hur ska man veta? Var går gränsen mellan besatthet och kallelse, mellan uppfinnaren och Jesus?

Det går nog inte att påstå att gränsen går mellan att göra andra människor illa, och att inte göra det. Om vi vill friskriva Jesus så är det är bara att se på Pietà – bilden av den sörjande Maria med Jesus döda kropp i famnen. Både uppfinnarens och Jesus passioner påverkade familjerna. Båda utmynnade i tragedier. 

Det går inte heller att påstå att det finns en ­objektiv skillnad mellan besatthet och ­kallelse – det beror på vem som beskriver ­passionerna. Om de beskrivs inifrån en människa, så är det ­aldrig ­besatthet. Alltid kallelse. 

I söndagens evangelietext, när Jesus talar om sin ­kusin Johannes, så säger han en sak som kan belysa skillnaden. Jesus säger: ”om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt.” 

Just de där orden… jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Det står inte att Johannes säger saker, som Jesus upplever stämmer med hans egen bild av sig själv. Som jag förstår det så ser Jesus, i den här stunden, sig själv genom en helt annan blick. Johannes blick. Han är alltså beredd att ta till sig vad andra ser. 

Han frågar också sina lärjungar hur folket beskriver honom, och därtill frågar han dem, ”vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.”

Det räcker alltså inte för Jesus att lita till sitt eget omdöme, sin självbild eller sin passion. Han kollar och dubbelkollar om han kan lita på sin kallelse genom att lyssna till andras upplevelser av honom, och genom att alltid, alltid försöka lyssna till Gud. 

Och häri ligger kanske skillnaden mellan besattheten och kallelsen: en kallelse består av två kommunicerande delar – den inre kallelsen och den yttre kallelsen. Den inre övertygelsen å ena ­sidan, och omgivningens förtroende och Guds vilja, å ­andra sidan. 

Jag vet inte vem hen var – konstruktören av ­metallgrunkan på museet. På sätt och vis var de lika varandra, hen och Jesus, i det att de ville upphäva människans instängdhet i tiden. Men konstruktören var besatt. Jesus följde sin kallelse, och den kommer aldrig bara inifrån.