Kända profilerna: Därför bär jag min frälsarkrans

Biskop Martin Lönnebos moderna radband Frälsarkransen är välkänd både inom och utanför Svenska kyrkan. I år har det gått 30 år sedan han skapade radbandet med sina 18 pärlor – där varje pärla har en särskild innebörd som påminner om Gud och det andliga livet.

Sedan dess har den uppmärksamme kunnat se den på en rad kända handleder, inte minst på drottning Silvias. 

Här svarar tre andra kända personer på hur de hittade Frälsarkransen och vad den betyder för dem. 

Farao Groth, programledare och deltagare i Förrädarna

– Jag skulle säga att jag är väldigt troende men inte kristen. För att citera min guru Agneta Sjödin: jag tror på allt som har ett kärleksbudskap och jag tycker att den kristna tron har det i stor utsträckning. För mig finns det ingenting i det kristna budskapet om synd, att hålla tillbaka eller att inte få vara sig själv. Jag tycker att det finns en otrolig frihet i Bibelns budskap om att man alltid förlåter syndaren men inte synden.

– Jag bodde i Rom ett tag och blev helt fascinerad av de katolska symbolerna. Jag kände att jag saknade det lite i den protestantiska kristendomen. Jag besökte Mariefred kyrka för ett par år sedan och där var det några ungdomar som sålde Frälsarkransen. Då tänkte jag: vad fint att ha en symbol som den.

– Jag får mycket uppmärksamhet för att jag har den. Det tycker jag är jättekul. Det är ett sätt att visa att den svenska kristna tron har olika ansikten. Många känner till den och vet vad det är. Men jag tycker det är lite synd när folk säger att jag är modig som bär den. Det är en väldigt oladdad symbol. Jag känner inte att det är så modigt. 

– Sen praktiserar jag inte kristen tro på det sättet men jag går exempelvis i själavård som jag tycker är otroligt. Fler borde verkligen göra det. Vilken fantastisk sak det är att kyrkan erbjuder själavård kostnadsfritt.

– Det finns så mycket att upptäcka i kyrkan. Jag är jätteglad över att min mormor gav mig kyrkan under min uppväxt, mycket av min livsåskådning har formats av det.

– Frälsarkransen är för mig en påminnelse om man aldrig är ensam, att någon alltid finns med en. Jag lägger mitt liv i Guds händer. Det är en påminnelse om att stanna upp. Jag tänker att radband i alla trosuppfattningar, alla symboler, är en påminnelse om att ta det lugnt ibland och känn efter.

Agneta Sjödin, författare och programledare

– Jag fick min frälsarkrans på Bokmässan i en monter. Men jag har gett bort den till min pappa, så nu är jag utan. Det kändes fint att ge den till pappa som är 84 år och har en stark tro. Det är fin symbolik med varje pärla som har en betydelse och att man får stanna upp och landa. Väldigt meditativt. Det kommer han uppskatta.

– Den var fin att ha i samband med min pilgrimsvandring också, den ger ju lite känslan av den inre pilgrimsvandringen på något sätt med texterna. Jag har inte haft på mig den utan burit den med mig tillsammans med boken Frälsarkransen. 

– För mig är den kopplad till sinnesro och kontakt inåt. Min tro är mer andlig än religiös men jag hittar mycket vackert inom kristendomen. Jag tycker mycket om Kristus-energin, det finns något vackert i det. Jag har ju skrivit om en av lärjungarna i en av mina böcker, En av de tolv, så jag har liksom rört mig i det där rummet. Det tycker jag är fint. Så det känns bekant för mig.

Dogge Doggelito, artist

– Jag blev kristen när jag var ganska ung. Mina föräldrar var hippies. Det fanns inte plats för Gud hemma hos oss. Det var Rolling Stones och Beatles som var gudarna kanske. Jag blev kristen i Botkyrka kyrka när jag var mellan sju och nio år. Jag fylldes av Guds kärlek och har sedan följt det spåret i mitt liv. Någonstans på vägen dök det tunga armbandet upp. Jag tror jag fick den av kyrkan någon gång efter jag hade föreläst där. Det var många som kommenterade det på stan och i affären: Bär du Frälsarkransen? Är du kristen? Jag fick verkligen känna powern av den. Sedan en dag så ringde de från Verbum och frågade om jag ville vara ambassadör i samband med 20-årsfirandet och jag blev jätteglad och tackade ja. Det var i samband med det som jag fick träffa Martin Lönnebo. 

– Jag minns att han berättade hur han hade kommit på idén och vad stenarna betydde. Jag tyckte det var häftigt, en fin grej. Det var hedrande att få vara ambassadör.

– Jag blev ganska kär i den och använde den mycket. Jag träffade så mycket folk och gav bort många. Jag minns när jag gav bort den sista. Då var det en person som ville ha något av mig som tillhörde mig. Då hade jag inget på mig, så jag gav mitt armband. 

– Frälsarkransen öppnade upp till många samtal om Gud, kyrkan, Jesus, tro, hopp och kärlek. Även de som inte visste vad det var för armband kunde kommentera att det var fint. Det blev någon kontakt ändå. Det var som en magisk kraft i armbandet.