Lennart Hamark: ”Katastrofen går inte att beskriva”

– Intensiteten i katastrofen går helt enkelt inte att beskriva. Orden räcker inte till. När vi försöker tänka tillbaka, är vissa minnen mycket detaljerade, medan andra är som otydliga fragment, säger Lennart Hamark,.

Tidigt på söndagsmorgonen den 26 december 2004 skakade det till i sovrummet i Bangkok hemma hos kyrkoherde Lennart Hamark och hans fru Lis Hamark. Julgranskulorna i granen i vardagsrummet gungade och paret förstod att det var ett jordskalv. De satte på radion och letade på internet efter information. Inga besked.

Alarmerande telefonsamtal

Drygt två timmar senare ringde telefonen och svenska ambassaden berättade att ”en jättestor våg” slagit in vid kusten i Phuketområdet 90 mil söder om Bangkok. ”Ambassadör Jonas Hafström tillsammans med prästen Lennart och thailändsk ambassadmedarbetare ska snarast resa till olycksområdet,” löd beskedet. Sådan var rutinen vid ’olycka som involverar svenskar’ enligt ambassadens nyskrivna kris- och katastrofplan.

– Trots att den mängd av alarmerande telefonsamtal som nådde ambassaden tydde på att något ovanligt stort och allvarligt hade inträffat, levde vi just då i tron att vi skulle kunna arbeta efter den nya krisplanen, berättar Lennart Hamark.

Osannolika berättelser

Omedvetna om omfattningen av det som hade skett, reste Jonas Hafström och Lennart Hamark med det första planet som tilläts landa i Phuket.

– När vi i kvällsmörkret kom fram till honorärkonsulatet förväntade vi oss en rapport om skador och räddningsaktioner. Men Sveriges thailändske konsul visste bara vad som hade hänt runt hans hotell där konsulatet låg. berättar Lennart Hamark.

Skadorna där var begränsade och när Lis Hamark och en volontär anlände ett par timmar senare ägnade de tre hela natten ägnade åt att besöka så många sjukhus de kunde i Phuket Town.

– Flera var illa skadade, några hade opererats. Vi lyssnade till chockade svenskars osannolika berättelser, fortsätter Lennart.

Känslorna bortkopplade

– En kvinna hade mist sin man. Hon berättade om den härliga jul de hade haft i sin strandbungalow, och i samma andetag om hur hennes man sveptes i väg när den ”exploderade” och fylldes med vatten. Han hittades sedan drunknad, sa hon sakligt och utan tårar. Berättelsen och känslorna hörde inte ihop. Jag förstod efteråt att svårt traumatiserade människor har känslorna bortkopplade, säger Lennart.

– Läget denna första natt var allvarligt, men lugnt och under kontroll. I tron att alla skadade var väl omhändertagna, lämnade vi sjukhusen strax innan gryningen. Vi planerade återbesök och uppföljning så snart vi fått sova ett par timmar.

Kaoset växte

– Trots att en omfattande katastrof har skett, går man in i en begränsad, lokal situation. Det är omöjligt att få överblick. Alla man vänder sig till har grodperspektiv, säger Lennart.

Fakta: Vilken var din starkaste upplevelse?

Det är en av de lärdomar han tar med sig efter arbetet med den katastrof som tsunamin visade sig vara.

Det var först under måndagen den 27:e december, när hjälpcenter och sjukhus plötsligt började fyllas av desperata, traumatiserade och skadade människor, som de började ana katastrofens omfattning. Det kom fler och fler till det spontant uppkomna hjälpcentret i hotellfoajén där Eva, Lis och Lennart fanns.

Under natten hade dessa sökt skydd i bergen eller på hotelltak i rädsla för nya ”jättevågor”. De flesta var i behov av stor hjälp. Många kom i badkläder, några i badlakan, flip-flop på en av fötterna, sand i håret, öppna sår… förvirrade, desperata. Kaoset växte.

Behov att berätta

– Våra kollegor från kyrkan i Singapore, Åse och Sverker Lindberg, anlände och fick genast ta sig an drabbade, minns Lennart.

Alla bar på fruktansvärda upplevelser och hade behov att berätta. De rapporterade om saknade reskamrater och familjemedlemmar. Kyrka, ambassad och resebyrå arbetade tillsammans, utan paus i ett upplevt inferno, medan hundratals hjälpsökande fortsatte att strömma till.

Här fanns inget utrymme för att stanna upp, reflektera eller planera framåt. Först på tisdagsmorgonen, efter fyra timmars djup sömn, vaknade Lennart med insikten: Vi måste ha förstärkning! Det blir då som fler präster och diakoner kallas in från Sverige. Det är en annan lärdom han tar med sig.

Värsta scenariot

– Jag hade tidigare tvekat att ta ett så kostsamt beslut. När jag senare träffade Räddningsverkets chef, sa hon att detta var typiskt för alla organisationer utom Räddningsverket. ”Vid larm tänker vi alltid värsta scenariot och skickar full styrka. Visar det sig att inte alla behövs, kallar vi tillbaka efter hand.”

Ytterligare en lärdom var att man som ledare måste ta ett steg tillbaka för att kunna se när medarbetare behöver vila, mat eller stöd. Därför bör ledaren själv inte vara operativ. När adrenalinet flödar blir det svårt att tänka klart; vissa funktioner slås ut, andra tar vid.

Kunnat hantera

Drygt en vecka efter tsunamin gavs paret Hamark möjlighet att besöka den flera mil långa kuststräckan i Khao Lak. Allt var sönderslaget. Det var först då, vid åsynen av bortspolade bungalower, fullständigt raserade betongbyggnader och gigantiska vallar av husdelar, bilar, kylskåp, solstolar som dragits runt av kraften i de enorma vattenmassorna, som de på riktigt förstod vad människor hade varit med om.

Trots de svåra upplevelserna och allt tungt arbete, menar Lennart att han har kunnat hantera erfarenheterna någorlunda bra. En anledning är de sammanhang och de tänkesätt som han och hans fru Lis hade befunnit sig i under 80- och 90-talet, genom sitt arbete för dåvarande Svenska kyrkans mission i Syd- och Ostasien.

Inte ensamma

– Vi var i viss mån mentalt och teologiskt rustade, tror jag. Det är så här verkligheten ser ut i stora delar av världen. Det finns inga försäkringar, människor har små marginaler. Detta fanns i oss när vi hamnade i den katastrof vi inte kunde överblicka, säger Lennart.

– Det är så här det är att leva kyrka utanför Västeuropa. Så här har det sett ut för alla våra asiatiska kollegor generation efter generation. Vi stannade kvar i det svåra. Det fanns inga alternativ. Vi är inte ensamma här; Gud är med oss alla i detta.

Paret Hamark har också kunnat hämta kraft hos varandra. De delar en gemensam erfarenhet. Det har känts tryggt.

Unikt samarbete

Efter katastrofen följde ett år av fortsatt arbete med tsunamirelaterade insatser. Hemsändningar av avlidna, besöksresor för anhöriga, hjälpverksamhet för drabbade thailändare, minnesgudstjänster…

Från första stund, och genom hela tsunamiåret, samverkade UD och Svenska kyrkan, Räddningstjänsten, Röda Korset, Rädda barnen, Polisen med flera. Ett unikt samarbete. Något som Lennart Hamark beskriver som en fjärde lärdom.

– Samverkan med alla goda krafter är avgörande. Detta har vi har tagit med oss i våra arbeten i Thailand, Hongkong, Skåne. Det är viktigt att bygga goda relationer innan krisen sker. Ingen kan vara kyrka ensam.

Fakta: Tsunamin i Sydostasien 2004

Jordbävningen inträffade 07:59 lokal tid (1:59 svensk tid) den 26 december 2004 under havsbottnen utanför den indonesiska ön Sumatra. Det innebar i sin tur att havsbotten sprack och höjde sig, flera miljarder ton havsvatten pressades upp, vilket resulterade i en tsunami.

Tsunamin spreds över öppet hav som en meterhög våg. Den färdades i ungefär 800 kilometer i timmen, lika snabbt som ett trafikflygplan.
När vågen närmade sig land minskade hastigheten, samtidigt som vågen växte på höjden. På Sumatra var vågen upp till 30 meter hög. I Khao Lak cirka tio meter.

Omkring 230 000 människor beräknas ha dött i katastrofen, men siffran är inte exakt. De flesta offren blev aldrig identifierade.

543 svenskar dog i tsunamin, varav 542 i Thailand. Alla utom ett fåtal har identifierats.
122 av de döda var barn under 15 år.
Runt 1 500 skadades
Sverige var det land utanför Indiska oceanen som drabbades värst

Källa: WHO, Unicef, NE, Wikipedia, ”Sverige och tsunamin. Katastrofkommissionens rapport”