Mohammads flykt fortsätter - efter sju år i Sverige

För andra gången söker nu Mohammad Ahmadi tryggheten i ett annat land. Han lämnar Hälsingland och Sverige för att ta sig till Frankrike. Flera tusen, det exakta antalet är okänt, har gjort samma resa sedan 2017. Foto: Åke Ericson

Under sina nästan sju år i Sverige konverterade Mohammad Ahmadi från islam. ”Jag bedömer att han är genuint troende”, intygade hans doppräst . Men det höll inte Migrationsverket med om. Beslutet om utvisning till talibanrörelsens Afghanistan gjorde att han bestämde sig för att fortsätta sin flykt, ut i Europa.
Journalisten Thord Eriksson följde honom när han lämnade en ordnad tillvaro i Hälsingland för att sova på gatan i Paris.

Tidig septembermorgon på Rue de Crimée i norra Paris. På trottoaren utanför ett vandrarhem står 23-åriga Mohammad Ahmadi mitt i en grupp unga backpackers från hela världen. Förväntan i luften, det ser ut att bli en underbar dag för att utforska staden.

Men Mohammad ska inte åka upp i Eiffeltornet eller köa till Louvren. Det har gått två dygn sedan han bröt upp från sitt svenska liv 200 mil norrut i Kilafors, Hälsingland. Nu måste han hitta en plats där han kan resa ett tält att bo i.

Tidig morgon i Paris. Här ska Mohammad Ahmadi söka asyl på nytt. "Jag har bara ett liv. Och jag vill leva det utan oro och rädsla", säger han. Foto: Thord Eriksson

Det är andra gången han söker tryggheten i ett annat land. Första gången var 2015 när han lämnade Iran – han bodde bara i Afghanistan som mycket liten – och tog sig till Europa och Sverige. Först var han i Nynäshamn men när det första utvisningsbeslut kom och han blev åldersuppskriven från 17 till 19, skickades han till ett anläggningsboende i Kilafors.

I december 2016 kom det definitiva beskedet om att han förväntades ”återvända” till landet där han knappt satt sin fot. Han förlorade platsen på boendet och sattes bokstavligen på gatan.

Det var då Eva och Weit öppnade sitt hem för honom.

Mohammad har bott hemma hos Eva och Weit i Kilafors i nästan sex år. Han betraktar dem som sina föräldrar, de ser honom som en son och deras tre vuxna barn har i honom fått en lillebror. Foto: Åke Ericson

Kvällen innan Mohammad kliver på tåget till Frankrike sitter de i sitt vardagsrum och berättar hur det gick till.

– En kvinna frågade om någon kunde hjälpa honom och jag åkte hem och förklarade att vi skulle få en inneboende, säger Eva som heter Blomberg Svensson i efternamn och var SFI-lärare på Komvux innan hon pensionerades häromåret.

– ”Hur länge då?”, undrade jag, säger Weit som bara heter Svensson och har varit lärare.

– ”Jag vet inte, några veckor kanske”, svarade jag, säger Eva.

Mohammad har bott hos dem i nästan sex år. Han betraktar dem som sina föräldrar, de ser honom som en son och deras tre vuxna barn har i honom fått en lillebror.

Eva Blomberg Svensson är aktiv i kyrkopolitiken och tvekade inte när Mohammad behövde någonstans att bo. Foto: Åke Ericson

Medan Weit identifierar sig som ateist är Eva troende och aktiv i kyrkopolitiken för Vänsterpartiet med en ordinarie plats i kyrkofullmäktige i Bollnäs pastorat och som ersättare i församlingsrådet och stiftsfullmäktige i Uppsala stift.

Hon säger att den asylprocess hon följt på nära håll har fått henne att tappa förtroendet för Migrationsverket.

– De har inte försökt sätta sig in i Mohammads tro, de har inte försökt förstå.

Mohammed med sina svenska föräldrar Weit Svensson och Eva Blomberg Svensson på perrongen inför resan. "Bryta ihop får vi göra när han har åkt, säger Eva, Foto: Thord Eriksson

Klockan nio nästa morgon står han och väntar på tåget. Han är lite för varmt klädd i både jacka och tröja med huva, men jackan har inte fått plats i hans lilla ryggsäck och under jeansen bär han av samma anledning ett andra par byxor.

I bilen på vägen dit, under ett kort stopp då Mohammad är inne på Konsum och handlar något att dricka, förklarar Eva att de bestämt sig för att hålla skenet uppe.

– Bryta ihop får vi göra när han har åkt.

När tåget närmar sig går det inte längre att hålla tillbaka tårarna.

Tillvaro utan möjligheter

Det var när han i slutet av augusti fick ett brev om att hans utvisning vunnit laga kraft som Mohammad bestämde sig för att åka.  ”Du ska därför så fort som möjligt ordna en flygbiljett med avresa omgående.”

Att fortsätta vara papperslös i Sverige, en tillvaro utan möjlighet att studera eller jobba och tjäna egna pengar på laglig väg, är inget Mohammad ens har övervägt.

– Jag känner mig som en pensionär. Jag kan inte hela tiden sitta still, jag måste testa andra vägar, säger han.

I brevet stod det också att han inte fick lämna Sverige på annat sätt än ombord på ett flyg till Kabul. När han ett halvt dygn efter avresan närmar sig färjeterminalen i Trelleborg stiger därför hans nervositet. Kommer gränspolisen att stoppa honom? Kanske sätta honom i något av Migrationsverkets förvar?

Men inga poliser syns till, varken på den svenska sidan eller i Travemünde nio timmar senare.

Väntar en andra våg

Många – det exakta antalet är okänt, men det handlar om flera tusen – har lämnat landet på samma sätt sedan början av 2017. Då hade Afghanistan just skrivit avtal med Sverige om att ta emot sina utvisade medborgare, vilket gjorde det möjligt att verkställa utvisningar på ett sätt som inte funnits tidigare.

Samtidigt som chartrade deportationsflyg började lyfta från svensk mark började unga utvisningshotade afghaner ta sin tillflykt till andra länder. I synnerhet till Frankrike där myndigheter och domstolar gjorde en annan bedömning av säkerhetssituationen i Afghanistan och inte utvisade med samma iver.

Volontärer i Paris väntar nu på en andra våg från Sverige. Precis som Mohammad är det många som söker asyl på nytt – och många får avslag.

Under årets första sex månader har Sverige utmärkt sig genom en avslagsprocent på runt 50 procent, en högre andel än i något annat europeiskt land. I länder som Italien, Tyskland, Nederländerna och Österrike så gott som samtliga asylansökningar till uppehållstillstånd, enligt uppgifter från EU:s statistikkontor Eurostat.

I Frankrike har beviljandegraden legat på cirka 70 procent.

När tåget närmar sig går det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Foto: Thord Eriksson

Eva och Weit funderade på att ha en avskedsfest innan han åkte, men det ville inte Mohammad. I stället blir sista kvällen stillsam med Josefin Forsberg som enda gäst. Hon är komminister i Hanebo­-Segersta församling i Bollnäs kommun och det var en söndag ett par veckor tidigare som hon fick höra om det slutliga avslaget och att Mohammad bestämt sig för att åka.

– Eva släppte bomben klockan 10.59 och gudstjänsten skulle börja 11. När klockorna ringde sjöng jag första psalmen men sedan gick det inte längre.

Hon ursäktade sig och sa att hon precis fått ett svårt besked.

– Som tur var fanns det en sångkunnig kyrkvärd där. Jag bad honom ta lovsången och gick ut i sakristian och grät.

Sista kvällen blir stillsam tillsammans med Josefin Forsberg, komminister i Hanebo­-Segersta församling och den som döpte Mohammad i november 2021. Mohammad ville inte ha någon stor avskedsfest. Foto: Åke Ericson

Josefin Forsberg döpte Mohammad i november 2021 efter att han gått och läst för henne i tre månader. Strax därpå preskriberades hans första utvisningsbeslut och han kunde söka asyl på nytt.

Precis som i den första processen framhöll han att han tillhör folkgruppen hazara som historiskt varit förföljd och under talibanrörelsens förra period vid makten, 1996–2001, utsattes för flera uppmärksammade massakrer. Och naturligtvis berättade han om sin kristna tro, som knappast skulle uppskattas av talibanerna sedan augusti 2021 åter kontrollerar Afghanistan.

Inte "geniun"

Men inget av detta tog Migrationsverket fasta på.

I utvisningsbeslutet som kom i mars stod det att Mohammads dopbevis bekräftade att han döpts in i den kristna tron. ”Dock bedömer Migrationsverket att endast det faktum att du är döpt, varit aktiv i kyrkan samt skaffat dig en kristen gemenskap inte ensamt kan göra tillförlitligt att du konverterat till den kristna tron utifrån en genuin personlig, religiös övertygelse.”

Det kommer att dröja innan Eva Blomberg Svensson, Mohammad Ahmadi och Josefin Forsberg kan träffas på det här sättet igen. Foto: Åke Ericson

Beslutet överklagades och i juni var Mohammad på muntlig förhandling i migrationsdomstolen i Stockholm. Inför rättens ledamöter berättade han om sin tro, om hur Markusevangeliets första elva verser talar till honom, men han tyckte att responsen andades okunskap.

– De sa: ”vi fattar inte!” Men om de inte gjorde det, hur skulle jag då kunna förklara? Jag kunde ju inte hälla något i munnen på dem för att de skulle känna det jag känner. Om de inte förstod Bibeln så var det inte mitt fel!

Migrationsverket bedömning är att bara det faktum att Mohammad är döpt, aktiv i kyrkan och har en kristen gemenskap, inte "kan göra tillförlitligt" att han konverterat till den kristna tron "utifrån en genuin personlig, religiös övertygelse.” Foto: Åke Ericson

Några veckor efter Migrationsverkets utvisningsbeslut publicerade  EU:s asylbyrå EUAA en omfattande analys där hazarer, konvertiter och personer som på annat sätt blivit ”västerniserade” pekas ut som särskilt utsatta för risk i Afghanistan. Följderna kan bli dödliga, slog EUAA fast.

Men inte heller migrationsdomstolen ansåg att Mohammad skulle löpa sådana risker eftersom han, enligt rättens mening, inte har en kristen tro.

Josefin Forsberg fick beskedet om Mohammads beslut att resa strax före en gudstjänst: "Jag gick ut i sakristian och grät", berättar hon. Foto: Åke Ericson

Mohammads dopbevis som Josefin Forsberg har undertecknat, har alltså blivit avfärdat två gånger. Hon tycker att det är kränkande, som att beskyllas för att ha döpt någon som egentligen inte är kristen.

– De påstår ju att jag har begått tjänstefel och då borde det vara upp till biskopen och domkapitlet att avgöra det, vilket skulle kunna resultera i en varning eller en erinran eller till och med att jag blir avkragad.

Klockan halv två på natten kliver Mohammad ur en svarttaxi som kört honom de sista 50 milen från Köln i Tyskland till Porte de la Chapelle i norra Paris. Rutten är populär bland människor utan pass eftersom de löper mindre risk att hamna i poliskontroller än om de åker tåg över gränsen.

Efter bara någon minut är han uppvaktad av två andra afghaner. De är i hans egen ålder men ser slitna ut. Mohammad uppträder avvisande på ett sätt som inte rimmar med hans annars milda framtoning.

– De ville sälja hasch, förklarar han när de har försvunnit igen.

Under broarna i närheten där motorvägen norrut börjar, bredde tältläger tidigare ut sig. Men han behöver inte gå ner i mörkret och undersöka om de fortfarande finns där utan kan tillbringa resten av natten i en sovsal på vandrarhemmet på Rue de Crimée.

Det är där han nästa morgon står omgiven av uppspelta backpackers. Klockan är inte mer än åtta men temperaturen närmar sig 25 grader. Efter att ha gjort sig av med en matlåda som tagit upp plats i ryggsäcken behöver han som tur är inte längre ha dubbla byxor.

Detta är alltså starten på hans franska tillvaro, men vart ska han ta vägen?

Mohammad måste hitta någonstans att bo i Paris. Under en bro i Bobigny har det tidigare funnits en läger, men nu finns bara skräp kvar. 

Foto: Nikolai Jakobsen

En markplätt under en bro i Bobigny, alldeles utanför ringleden som omgärdar Paris, blir första anhalten i sökandet efter en plats där han kan bo. Kartongbitar på marken och drivor med skräp skvallrar om att det har funnits ett läger här. De enda som nu syns till är två män som ligger och sover på brofundamentet.

Mohammad är samlad men det märks att han blir rädd. Är det så här han ska leva?

Foto: Nikolai Jakobsen

Nästa stopp är Svenska kyrkan i de fashionabla kvarteren nära Triumfbågen. För några år sedan var den en trygg punkt där flyktingar som lämnat Sverige kunde tvätta kläder och få hjälp med översättningar och att tolka franska myndighetsbeslut. Men förutom ett språkcafé som drivs av volontärer är verksamheten numer avvecklad och Mohammad ser inte mer av kyrkan än de stängda svarta järngrindarna ut mot trottoaren.

Svenska kyrkan i Paris tvingades 2019 att förändra det diakonala arbetet med flyktingarna, bland annat på grund av fransk lagstiftning. Församlingen hade inte heller resurser att göra sina insatser permanenta. 

Foto: Nikolai Jakobsen

Han börjar bli stressad. Hittar han inte rätt blir det nödvändigt med ännu en natt på vandrarhem, men det är ingen självklarhet för någon som måste hålla hårt i sina pengar. Dessutom saknar han pass och en nitisk receptionist skulle därför utan vidare kunna neka honom tillträde.

Han hittar ett filmklipp på Tiktok.

– Var är det här?

På den ryckiga sekvensen syns några tält och i bakgrunden tornar Julikolonnen upp sig, minnesmärket över franska revolutionen som står på Place de la Bastille.

Vi åker dit och hittar mycket riktigt ett 50-tal tält innanför en avspärrning. En ung kvinnlig aktivist från organisationen som ordnat lägret och har volontärer där dygnet runt, förklarar att platsen är avsedd för flyktingar som är 18 år och yngre.

En grusig remsa intill en boulevard där några tält står på rad blir Mohammads hem tillsvidare i Paris. Vad som händer härnäst är osäkert. Men nu är han i alla fall långt borta från det svenska utvisningsbeslutet. Foto: Nikolai Jakobsen

Mohammad säger sanningsenligt att han är 23 och blir därför inte insläppt.

– Jag vill inte ljuga.

Han blir tipsad om platsen under bron med de två sovande männen där han var och tittade i början på dagen. Det är inget alternativ, förklarar han.

I stället bestämmer han sig för att slå sig ner några tiotal meter från lägret, på en grusig remsa intill en boulevard där några tält står på rad.

Det blir Mohammads nya hem. Frågan är hur länge.

Lämna fingeravtryck

Inom några dagar kommer han att besöka den franska migrationsmyndigheten och lämna sina fingeravtryck.

Om avtrycken inte ger träff i EU:s gemensamma databas Eurodac kan hans asylprocess börja direkt. Sannolikheten är då stor att han beviljas ett franskt uppehållstillstånd inom några månader.

Men det är mer troligt att de matchar med de avtryck han vid två tillfällen lämnat hos Migrationsverket. Enligt EU:s Dublinförordning är det då möjligt för Frankrike att skicka tillbaka honom till det land där han först sökt asyl, alltså Sverige.

Oron över att bli ett Dublinärende har då och då under resan dykt upp som ett mörkt moln. Den som har otur med fingeravtrycken måste vänta i ett och ett halvt år utan rätt till understöd, innan det blir möjligt att söka asyl i Frankrike. Så lång tid i tält?

– Det skulle vara svårt, säger Mohammad.

Men nu är han i alla fall här, långt bort från sitt svenska utvisningsbeslut.

– Jag har bara ett liv. Och jag vill leva det utan oro och rädsla.

Thord Eriksson

Kyrkans tidning har sökt Migrationsverket företrädare för att ställa frågor om verkets kompetens att bedöma kristen tro och att utvisa konvertiter till Afghanistan.

 Foto: Åke Ericson

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Arne Nilsen
Det är nog dags för kyrkan, Biskoparna, att uppvakta Migrationsverket ännu en gång och undervisa dem vad det är att ha konverterat till kristendomen och att vi i svenska kyrkan aldrig döper någon ungdom eller vuxen utan undervisning.