Organist med snyggt fotarbete

- Vi har haft så många fina stunder tillsammans – jag kommer aldrig att slänga dem.
Ligita Sneibe talar om sitt första par orgelskor, ett par i svart skinn, förstärkta och omfärgade under upprepade skomakarbesök. Lite slumpmässigt blev de hennes för tjugo år sedan. En kurskamrat på musikhögskolan i Piteå hade beställt dem från USA, men de visade sig inte passa. De bjöds ut till försäljning och Ligita Sneibe slog till. Då hade hon redan hunnit förundras över de ofta slitna gamla skodon som svenska kolleger drog på när de tog plats på orgelpallen.
Hemma i Lettland var särskilda orgelskor vid denna tid ännu en sällsynt företeelse, förklarar Ligita Sneibe. Det vanliga var att pröva sig fram bland skoaffärernas ordinarie utbud.

Så när Ligita Sneibe efter sin examen återvände till Riga väckte hennes fotbeklädnader uppmärksamhet. Smidig ovandel, tunna lädersulor med det rätta glidet. Klackar för att underlätta tå-häl-spelet. ”Vill ha!”, utbrast kollegerna.

Kontakt togs med en skomakare som var anställd vid Rigaoperan. Med Ligita Sneibes par som modell började han fotekipera landets organister.
– Han har gjort de här också, påpekar Ligita Sneibe, och syftar på det silverfärgade par hon har på sig, som även det visar spår av lång och trogen tjänst.
Hemma har hon dessutom ett tredje par med ett mer presentabelt yttre, som är reserverat för konsertspel, meddelar hon.

Att organister utvecklar ett särskilt förhållande till sina skor vill Ligita Sneibe delvis förklara med de många övningstimmarna på egen hand.
– Det handlar mycket om ensamjobb. Det man har är instrumentet, sina noter, och sina skor. Man lär känna dem och vill behålla dem så länge det bara går.

Vi är på plats i Östhammars kyrka vid Roslagskusten, där Ligita Sneibe har sin bas som kyrkomusiker i Frösåkers församling i Uppsala stift. Hennes uppgift denna eftermiddag är att reda ut för novisen till reporter detta med organistens fotarbete – hur funkar de där pedalerna egentligen?