Plats på scen för den tysta sorgen

Ninna förklarar att hon velat gestalta sorgen och svårigheterna och skådespelarna är överens med henne om att just teatern är den bästa platsen för att lyfta fram och bearbeta mänskliga känslor och trauman.
– Sorgen är så tyst i Sverige. Vi har liksom inga ord och uttryck för den. Det är väl för att vi tror att vi kan ha kontroll över allt. Vi har ett väldigt skyddat samhälle. Jag tror att i en pjäs finns ändå en slags rörelse framåt, något sorts hopp och något slags ljus, säger Malin Alm.

Att det däremot skulle bli en pjäs om tsunamins efterlevande hade vare sig Ninna Tersman eller någon annan tänkt sig från början.
– Jag skrev säkert 30 sidor dialog i tre, fyra versioner, men det blev aldrig bra och hela tiden fanns ovädret i bakgrunden. Medan jag skrev kände jag stormen som ven runt de här människorna. Efter ett tag blev det så tydligt att det var det de drabbats av – den thailändska tsunamin.
– Att förlora en nära anhörig, ett barn, en förälder eller ett syskon sådär abrupt och oförutsägbart. Det är ju det allra värsta. Varje förälders mardröm.

Ninna Tersman själv och hennes familj var väldigt nära att drabbas av tsunamin. De bodde på den andra kusten, den som klarade sig, men hade beställt rum i Khao Lak samma dag som tsunamin kom.
– Vi var på väg till vårt hotell när vi såg tv-bilderna på ett fik på vägen. Vi förstod att något fasansfullt hade hänt, att kusten var helt utplånad.
– Jag blev som besatt av det en tid därefter. Det osannolika i att vi överlevde.
Ett möte med en kvinna vars barn försvunnit i tsunamin, och som skrivit en bok om det, gav ytterligare näring åt tankarna.
– Jag blev så gripen av hennes berättelse. Det väckte allt till liv igen.

Till slut blev det en pjäs om en familj som förlorat två barn och en farfar. En allmänmänsklig beskrivning av sorgen och vad den gör med människor.
– En fiktiv berättelse, understryker Ninna Tersman. Men samtidigt byggd på verkliga händelser.
När hon väl bestämt sig skrev hon ”i ett rasande tempo”. Hela pjäsen på två veckor.
– Ja, första versionen, inflikar hon försiktigtvis.
– Men det blev litet av en kupp, för jag vågade inte förbereda de andra. Inte ens Olof, regissören.
– Vi fick bara manus, och fick läsa själva för att förstå vad det handlade om, berättar Malin Alm. Och texten var så bra. Så drabbande. Vi bestämde att det här ville vi gå vidare med.
– Men det var ju inte vilken pjäs som helst. Det har ju varit väldigt viktigt att veta vad vi gör.

Att färdigställa pjäsen har tagit sammanlagt två år.
– Vi har gjort en väldigt noggrann research, talat med överlevande, hört om de tyckte att det var okej att skriva något sådant här, så pass nära efter . Och vi har fått mycket positiv respons, berättar Lena Mossegård.
– Och inte bara efterlevande utan också präster, terapeuter och olika stödgrupper, fyller Ninna Tersman i. Jag har läst allt som jag kommit över om tsunamin, geologiska artiklar, böcker och forskningsrapporter.

Pjäsen har också tagit sin tid att repetera – eftersom den utspelar sig på så många olika plan. Alla spelar alla roller. Alla är berättare ibland. Men det som i början är rätt svårt att förstå, även om skådespelarna hjälper till genom att påpeka ”Nu är jag farfar” blir så småningom smärtsamt tydligt.
– Men vi har inga givna svar, understryker Malin Alm. Vårt förhållande till sorg och hur vi går vidare är ju så individuellt.
Efter pjäsen ges möjlighet att diskutera frågeställningarna.
– Vi vill inte bara lämna människor efter den här föreställningen som är rätt stark, säger Mats Andersson.
Var skulle man diskutera livets stora frågor om inte på teatern, säger Peter Eriksson.

Annika Ahlefelt
08-462 28 04
annika.ahlefelt@kyrkanstidning.se