Vi lever i dag i en globaliserad och mångmedial samtid. Kunskap om samfund och kyrkor över hela världen är endast några fingerrörelser över mobilskärmen bort. Hur märkvärdigt måste det inte ha varit för dem som i augusti 1925 upplevde att hundratals människor – lekfolk, akademiker och kyrkoledare – från olika kyrkor och delar av världen samlades under några veckor i Stockholm.
Med 600 delegater från 37 länder samlade det så kallade Stockholmsmötet flest delar av kristenheten sedan kyrkomötet i Nicaea år 325.
Bara några år tidigare hade många av mötets delegater befunnit sig på olika sidor i ett fruktansvärt krig. Ännu var såren inte läkta. Hundra år senare tar vi den ekumeniska rörelse, i vilken Stockholmsmötet var en tidig anhalt, för given.
Men för dem som samlades den där gången trampade man upp ny mark och vägen framåt var okänd. Och även om man hade olika tolkning av tanken på Guds rike som en levande verklighet var det ändå hoppet om just det som man samlades kring.
Jonas Jonsons syfte med denna lilla bok är att i ett lättillgängligt format ge oss berättelsen om det som i samtiden kallades ”The Universal Conference on Life and Work” 1925. En ”lathund för ekumeniska pilgrimer som vill gå med lätt packning”, som författaren uttrycker det.
Ekumeniska mötet i Stockholm presenteras här flyhänt mot bakgrund av dess kyrkohistoriska och världspolitiska kontext i allmänhet och i den socialetiskt inriktade ekumeniska Life and work-rörelsens framväxt i synnerhet. Inom den senare var den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom en centralgestalt.
Men även andra var viktiga för att drömmen om ett möte i Stockholm skulle bli sann. Också dessa lyfts fram av Jonson i teckningen av mötets tillflöden.
I en medvetet komprimerad framställning kan man inte fördjupa alla aspekter och perspektiv av ett så stort ämne som detta. Läsaren får här i stället en överskådlig översikt kring mötets bakgrund, en levande teckning av dess förlopp och en förståelse för dess efterverkningar.
Den större berättelse som Jonson skriver fram är att Stockholmsmötets riktning fullbordades vid Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968.
Boken får sin prägel av författarens djupa kunskaper i ämnet, ett genomtänkt urval och en genuin berättarglädje. Här ryms lättfattliga karaktäriseringar av några av de teologiska ståndpunkter som ställdes mot varandra, men också muntra anekdoter om kyrkohistoriska personligheter, som den färgstarke patriarken Photios av Alexandria.
Jonson levandegör scener från gudstjänster och diskussioner från överläggningarna på ett sätt som gör att det stundtals nästan känns som en ögonvittnesskildring. Det är en glädje att läsa kyrkohistoria på detta sätt.
Carl Sjösvärd Birger