"Beslutet sänder en stark signal"

Rune Imberg fick rätt av överklagandenämnden. Inte gynnsamt för Svenska kyrkan anser Karin Burstrand. Foto: Wikimedia Commons, Jonatan Sverker

Glädjande och uppmuntrande. Så kommenterar prästen Rune Imberg själv överklagandenämndens beslut att ge honom tillbaka prästkragen.

- Det här bekräftar att jag inte brutit mot några prästlöften. Jag har egentligen gjort Svenska kyrkan en tjänst genom att ta hand om en kyrklig minoritet i Sverige, en minoritet som Rikskyrkan inte tar hand om. Svenska kyrkan centralt borde ha tänkt på dessa.

- Det kändes väldigt konstigt att bli berövad rätten att utöva vigningstjänsten. Det kändes tungt, särskilt eftersom berövandet indikerar ett klander, berättar Rune Imberg om de nio månader han inte hade rätt att utöva vigningstjänsten.

Beslutet togs 1958 och sedan 1960 har vi haft kvinnliga präster. Sedan dess har det bara löpt på och man trodde väl att oppositionen skulle dö ut. Men den gjorde inte det.

I 23 år har han arbetat med teologisk utbildning vid Församlingsfakulteten i Göteborg, men har inte haft någon tjänst i Svenska kyrkan sedan 80-talet då han senast var församlingspräst i Onsala.

-  Det här beslutet sänder en stark signal. Svenska kyrkan har inte tagit tag i den principiella frågan. Beslutet togs 1958 och sedan 1960 har vi haft kvinnliga präster. Sedan dess har det bara löpt på och man trodde väl att oppositionen skulle dö ut. Men den gjorde inte det.

- Nu måste Rikskyrkan kunna tänka sig samtal med Missionsprovinsen och andra representanter för de många konservativa grupperingar som finns, som hög- och gammalkyrklighet till exempel.

Men om ni är missnöjda med hur det fungerar i Svenska kyrkan, varför lämnar ni den inte då?

- Vi är Svenskkyrkliga och vi har stannat kvar för att kämpa. Vi lutar oss mot bekännelseskrifter från 1500-talet, Svenska kyrkans egen bekännelse. Nu har det visat sig att Överklagandenämnden anser att det ligger väldigt mycket i vårt agerande. Den upprättelsen är mycket glädjande.

I dag finns mellan 40 och 50 präster i Missionsprovinsens prästkollegium. Drygt hälften av dessa är prästvigda i Svenska kyrkan.

Det här ger en fingervisning om hur man ska göra framgent.

Andreas Stenkar Karlgren, Rune Imbergs juridiska ombud, har tidigare sagt till  Kyrkans Tidning att det här är en ”stor lättnad för hela Svenska kyrkan”.

- Det här är ett av många beslut där man hade kunnat gå väldigt fel, om domkapitlets beslut hade upphöjts till allmän lag. Man hade riskerat väldigt många problem om beslutet stått sig.

Andreas Stenkar Karlgren säger att frågan aktualiserar hur Svenska kyrkan hanterar präster och minoritetsgrupper.

- Det här ger en fingervisning om hur man ska göra framgent. Det är en uppmaning till kyrkostyrelsen och andra delar inom Svenska kyrkan, domkapitel och stift, hur man ska hantera situationen. Det har nu visat sig att Göteborgs domkapitel agerat förhastat och för skarpt och nu krävs bättre sätt att hantera situationen på.

- Svenska kyrkan måste inse att sådana här sorgliga konsekvenser som det kan bli med den situation som vi haft i 60 år inte kan lösas i domkapitlen med rättsliga processer som kostar tid, pengar och energi. Vi måste ha en mer systematisk och konstruktiv lösning och tänka om. Överklagandenämnden visar att man måste göra helt om och inte låta domkapitel döma bort minoritetsproblematiken.

Det här är inte gynnsamt för Svenska kyrkan och att säga att beslutet är en lättnad för hela Svenska kyrkan är magstarkt.

Numera pensionerade domprosten Karin Burstrand är den som formellt ansvarade för domkapitlets beslut när det fattades, i och med att biskop Susanne Rappmann var jävig.

- Jag vill vara saklig och har inte så mycket att säga gällande överklagandenämndens beslut. Den har gjort en annan bedömning än vad vi gjorde. Det här är inget beslut som vi tog lätt, utan diskuterade fram och tillbaka, vände och vred på argumenten och försökte vara sakliga utifrån kyrkoordningen, vår tro och lära. Eftersom jag bara har överklagandenämndens beslut, vet jag inte hur den resonerade och kom fram till sin slutsats.

Karin Burstrand lyfter dock det faktum att det ”är ett dilemma med att ha två ämbetssyner i Svenska kyrkan sedan 60 år”.

- Det här är inte gynnsamt för Svenska kyrkan och att säga att beslutet är en lättnad för hela Svenska kyrkan är magstarkt.

Karin Burstrand tycker att det inte är en sak för enbart Göteborgs stift utan för hela Svenska kyrkan att förhålla sig till minoritetsrörelser som Missionsprovinsen.

- Vi skulle behöva ha det tydliggjort hur vi ska se på en rörelse som Missionsprovinsen som viger sina egna biskopar. I dag är det inte tillräckligt tydligt. Missionsprovinsen betraktar sig som en rörelse inom Svenska kyrkan. De som vill vara präster i Svenska kyrkan men ändå vill stå under biskopen i Missionsprovinsen måste hantera sin lojalitet till Svenska kyrkan. Jag är en gammal präst och jag vill inte underblåsa en konflikt mer än nödvändigt, men ett tydliggörande av Svenska kyrkans syn på Missionsprovinsen skulle vara bra.

Beklagligt att överklagningsnämnden fattar ett sådant bakåtsträvande beslut och att sen anse att det är en lättnad för Svenska kyrkan är en rejäl överdrift. Människor är så djupt besvikna över detta beslut.
Larsa Rännar
Men hallå! Ska en kyrka år 2019 prata om hur man förhåller sig till präster som inte följer SvKs-ordning? Och dessutom benämna dessa människor Minoritet i bemärkelsen utsatt grupp. Det är väl för katten åsikten som i så fall är minoritet och inte personen, människan. Kyrkans medlemmar, som betalar prästernas löner, hoppas jag ryter till kring detta! Tänk såhär, 1959 hade Kyrkomötet beslutat att SvK aldrig skulle ha präster eller biskopar som också är kvinnor. Vad skulle vi då kallat den rörelsen som med 100% säkerhet hade uppstått? Majoriteten?! Jag blir bara bedrövad över den extrema lojhet och ryggradslöshet som överklagandenämnden uppvisar.

Senaste artiklar